Aftonbladet – 13 november 1865, sida 3

wvilka en sjöofficer ombord befinner sig samt muru han måste ega insigt i många grenar af tskilliga vetenskaper, huru han måste vara naigatör, mekaniker m. m. Det vore således ett nångsidigt yrke och det var nödvändigt att så rore; principen om arbetsfördelningen vore såedes ej tillämplig på detta yrke och det var lenna mångsidighet, som grefve v. Platens förag ville RR men som ej torde bli möjligt. ågon skilnad mellan de begge nya vapnen torle heller icke kunna uppdragas. Hvad skärsårdsartilleriet angick, så lorde ej på hela jorlen kunna uppletas ett mera mångslöjdande yrke, y det skall bland oräkneligt annat uppträda såsom dragare, såsom anspann för kanoner! Det orde väl ändå vara för mycket begärdt. I grefve ;. Platens förslag talas så mycket om yrkesskickigheten, men den är dock blott sjömansskickighet och det ser ut som man sökt för sig sjelf lölja att sjömansskickl.ghet fordras. Utan denna kulle en armåns officer få svårt att reda sig om, ander krigstid, han i sjön mötte ett fiendthgt rtyg af samma storlek som hans, men med öfd chef och öfvad besättning. 1 grefve v. Platens förslag talas ofta om djup sående och grundgående fartyg. Men hvad mer sar ban dermed? Någon siffra der djupgåendet lutar och grundgåendet börjar borde väl ha anrifvits, en princip ha uttalats. Man vore frestad ro, att ordandet om principer är en täckmantel ör skylandet af att ej någon princip alls finnes. Stockholms skärgård, Östergötlands skärgård, Kalmarsund hafva alla ytterst varierande djup — hvar ligger gränsen för de djupgående och de stundgående fartygen, ingenting förmäles derom förslaget. Kanonångsluparne ha blifvit hänörda till det yttre försvaret, emedan de ha mater, monitårerna också till yttre försvaret ehuru le ha blotf en flaggstake — man skulle af detta unna tro att det är höjden öfver vattnet som vestämmer djupeller grundgåendet! Tal. beskref derefter skärgården och djupen der, hvilka j stå i sammanhang med afstånden från kusten, något som orden yttre eller inre tyckes inrebärå. Hvad. monitorernas placerande beträffar, så unnes. verkligen flera skäl för deras placerande Carlskrona, men skäl finnas också för deras örläggande till Stockholm, ja de militära skäen tala derför, utom det att. bland andra, farygen.:äro i färskvatten mindre utsatta för att rst än i saltvatten. Enligt tal:s åsigt vore det egentligen från srannen iöster som Sverge har att vänta ett arall och: anfallspunkten torde ligga någonstädes nellan t. ex. Gefle och Östgöta-skärgårdar; på andra punkter blefve ett anfall mer eller mintre ett strandhugg; Carlskrona torde ej bli anfallet, men om fienden bemäktigar sig Mälaretalen och det rika Östergötland, så har han afskurit kommunikationen mellan norr och söder. Det är således klart att våra försvarsmedel böra koncentreras i dessa: trakter; vår uppgift bör derför bli att söka förhindra en fiendtlig landstigning eller åtminstone fördröja den tills, våra trupper hinna samlas. Till detta behöfvas pansrade fartyg och de monitorer som kunna undvaras. År 1862 ansåg grefve v. Platen detta vara ett uppdrag som tillkom de djupgående fartygen — enligt ett yttrande i statsråds-protokollet — och af denna anledning ansåg tal det vara föga tjenligt att monitorerna placeras i Carlskrona. Dessa äro temligen olämpliga för en strid på öppna sjön, af det skäl att de ej ga nödig hastighet att. uppsöka sin fiende och svinga honom till batalj. De äro visserligen ej ämpliga i öppen sjö, men i skärgården trodde tal. att de skulle på flera ställen blifva af nytta. Att fartygsbesättningarne skola uppträda på land och kämpa stora strider hade förr kunnat ske, t. ex. på galerernas tid, ty de voro egentligen blott medel för transporterande och Tandsättande af trupper, men nu lärer väl den tidens stridssätt kunna anses vara öfvergifvet. -Roddkanonbåtsbataljonen har en besättning af omkring 00 man och den kan det vara skäl att öfva til landstigning: men då en. pansarbåts besättning ej uppgår till mer än 20—30 man, och hela besättningen omöjligt kan bortskickas, så återstå att sända i land på sin höjd 10 man; med 20 pansarbåtar skulle således 200 man kunna landsättas och till att verksamt förstärka armån torle väl detta antal vara alltför obetydligt. Att tör dessa landstigningar påkosta dyra fartyg är orimligt, bättre då att uppsätta ingeniör-kompanier, de äro vida billigare, Det är ju klart att dessa fartyg med sin grofva bestyckning äro ämnade till strid. mot fartyg. Således hur än tal. betraktade saken fann. han den i högsta grad besynnerlig, att ej säga mer, Förslaget: har vidare talat om fartyg som man jemfört med Sydstaternas Alabama. Talaren ville ej förneka dessa fartygs nytta, men under krig hos oss måste-de otvifvelaktigt komma att spela en klen roll. sAtt bortkapa den krigförande motståndarens handelsflotta är ett beqvämt sätt att tvingaxsig till.ett slut på kriget och till en snar fred. : Men vår östra granne har ingen handelsflotta; vixleremot ha och Finland har också, och talaren hermställde om det skulle vara just så angenämt för en svensk oflicer att uppträda mot. finska undersåters fartyg, taga dem och bränna dem. Men då vi ej ha någon fiendtlig handelsflotta mot hvilken vi kunna vända oss, hvar skola vi lå operera? Äro dylika Alabamor för fåtaliga, så är deras omedelbara användning ej synnerligt stor. Dock kunna de bli till nytta, nemligen såsomr en högskola för utbildandet af män för sjövapnet. Talarens långa intressanta föredrag afhördes med spänd uppmärksamhet af ståndet. Hr John Lilliehöök uppträdde med ett skriftligt anförande, i hvilket han förklarade sig hylla grefve v. Platens förslag utom hvad angick bildandet af de två olika officerskårerna. Taiaren hyste fruktan för att sjöartilleriets fartyg skulle komma att af personer utan sjömansskicklighet föras länga våra af stormar hemsökta kuster och skär. Talaren ansåg, att fara för anfall hotade Sverge icke blott från öster utan äfven från söder —en tysk flotta skulle kunna stänga Östersjön och då vore det af vigt för oss att ega en sjögående stark flotta. Talaren yrkade derför att ständerna måtte afslå alla anslag som afse försvagandet af vår marin. Grefve von Platen ville icke upptaga till besvarande alla anmärkningarne utan blott några få, ty han hade genom dessa alldeles icke blifvit rubbad i sina åsigter. Talaren medgaf att han hyste andra åsigter nu mot för 15 år sedan, han blygdes ej för denna omkastning, men han ansåg såsom det sämsta bevisningsmedel att anföra för många år tillbaka fällda yttranden till ett ojusteradt protokoll. Talaren stod fortfarande fast i sim öfvertygelse, att personalens delning står i närmaste samband med den tillämnade förändringen samt för att få en fullt öfvad perso. nal. Hvad det omordade djupgåendet beträffar så började det vid 10 fot; de grundgående fartygen skulle användas i inre. de djupgående i den yttre.skärgården. Hvad placeringen af fartygen angick, så vore det hvarken nyttigt eller nödvändigt att konungen skulle på förhand bestämma hvar den rörliga materielen skall förläggas. För öfrigt skulle det ej vara talaren emot om några monitorer och pansarfartyg placerades i Carlskrona, några i Stockholm. Rörande den förmodade anfallspunktens läge, instämde talaren med den föregående. Och efter som Carlskrona nu finnes så måste det försvaras. För att nu åter tala om delningen så vore det visst icke meningen att skärgårdsartilleriets officerskår skulle sakna sjömanskap, utan den skulle utbildas till kustfarare, något som man kan vara utan att ega de kunskaper, den öfning och de insigter som en oceanfarare Lokalkännedom vore hvad framför allt skärgårdsartilleriet skulle bibringas. Attanvända helbefaret folk i våra skärgårdar vore ett slöseri; bättre vore att den sjögående flottans befäl gå ves en utmärkt sjömanna kicklighet. Under an