Aftonbladet – 13 november 1865, sida 2

och allt som fanns qvar derinne var kringkastadt i vild oordning och brådska. Beatrice visste hvarest Rosy gömde sitt juvelskrin; hon såg efter det, men det var försvunnet. Det fanns tyvärr imet tvifvel öfrigt — hon hade gått i den utlagda snaran. Den enfaldiga tågeln hade sett dörren till buren öppen och tagit till flykten. cOm jag bara i tid kunde hinna till det lilla huset borta i skogen4, tänkte Beatrice. Hon förspillde icke tiden, utan skyndade ned i sitt rum, kastade på sig en kappa, och utan att fråga efter John lemnade bon huset och trädde in i skogen. Hon gick med hastiga steg; den mörka qvällen och ensliga skogen skrämde henne icke tillbaka. Ändtligen hade hon hunnit igenom den, och hon ansträngde nu sina ögon för att se om det lyste nere hos mr Sione. Hon blef helt sorgsen till mads, då hon fann att det läg försänkt i ett djupt mörker. För sent! — för sent!4 hviskade en hemlig, men säker aning. Och så var det verkligen också! Då Beatrice kom fram till det illa huset och knackade på, svarade henne den gamla qvinnan, som läste upp porten, att mr Stoue och hans dotter alldeles nyss hade rest bort för att besöka mr Stones mor, som läg för döden. Stackars lilla Rosy!S tänkte Beatrice, i det hon gick tillbaka hem, hon lär dyri fä betala dunna lilla skymt af frihet! Då hon kom in i sin mors rum, satt mr Gervoise der ännu. I det hon öppnade dörren, såg hon skarpt och forskande på honom; men mr Gervoise satt med händerna hopknäppta öfver knäna och ögonen nästan ulideles ullsluina. Han Jikoar en katt, som hvarken sofver eller är vaken, tänkte Beatrice; Shan