Aftonbladet – 10 november 1865, sida 4

Modes ficurs de Paris haute Nouveaut dans ce Genre Brunkebergstorg N:o 2. au 1:r Etage, Till den välgörande allmänveten! Ater.ett vädjande till andras hjertan och kassor! Åter ett rop om förbarmande, i Guds och mensklighetens namn! Måtte alla de, som läsa etta och kasta en blick på underskriften kunna rlåta mig, att jag så ofta tar allmänhetens aldrig tröttnande godhet i anspr Måhända gör jag ett missbruk deraf. Dock — jag kan cj motstå deras bön, som tigga om några rader af min penna — jag kan ej bevittna en sådan förfärlig nöd, utan att på mitt sätt söka dess afhjelpande. Wilhelmina Engström, a 65 år gammal, som under 28 års tid med barnmorskeyrket redigen försörjt sig. jemte flera af sina anhöriga, har för sin ålderdom ingenting kunnat hopspara, utan befinner sig nu i den yttersta fattigdom. Dertill är hon sjuk. Store Gud, hvilken sjuklom. Det är ett obotligt ryggmärgslidande hvarhon plågas, förenadt med den våldsammaste kramp, jemte lamhet i hela kroppen samt svull. nad i fötter och ben. Hon kan icke arbeta, ty hon förmår ej röra sina händer. Så har hon nu under 5 års tid varit samt de sista 3 åren natt och dag suttit i en gungstol, hvilken oupphörlisen måste vaggas, för att lindra plågorna. Upphör vaggningen för blott en enda minut, så blir krampen så förfärlig, att den sjuka upphäfver le gräsligaste jemmerrop — och att dertill hungra, lida brist på allt! O, det är mer än förskräckigt! Den olyckligas tillstånd ör här i korthet amställdt; gån sjelfva att se henne, för att öfvertygas om sanningen af hvad jag anfört. I hu set N:o 12 vid Rörstrandsgatan, ull höger inpå gården, dörren längst bort, försmäktar detta armodets och de oerhörda plågornas offer. Men, för dem som finna vägen dit alltför lång. äro listor inlagda i Hrr Huldbergs boklådor å Norrbro och Regeringsgatan samt Hr Fahlstedts vid Stadssmedjegatan. På samma ställen finnas läkare-, preistoch ordningsmansbetyg angående den lidande behof och frejd. — Gilve Gud sin rikligaste välsignelse åt enhvar, som lemnar en skärf, vore den än al. drig så liten. Stockholm den 6 November 1565, Wilhelmina Stålberg. Sanningsenligheten af ofvanstående berättelse intygar jag, med det tillägg, att je sällan bevittnat ett större och mer hjertslitande elände in detta. rjemte får jag upplysa att jag. unler de 27 år jag känt barnmorskan fru Wilhelmina Engström, många gånger varit i tillfälle att bevittna hennes vaksamhet, omtanka och klokhet under utöfningen af hennes maktpåliggande yrke, och jag anser henne, genom städse sad varm menniskokärlek, gjort sig förtjent af allmänhetens välvilja, helst jag för min del är fullt öfvertygad, att hon till stor del ådragit sig len svåra sjukdom, hvaraf hon nu lider, genom försakelser och ansträngningar i de tarfliga boäder, der hon kanske hufvudsakligen varit anitad. F. A. Cedersehjöld. ) Att Barnmorskan fru Wilhelmina Engström ill följd af en flerårig och med särdeles svåra plågor förenad sjukdom, fortfarande är alldeles förmögen att med något slags arbete bidraga ill sin nödtoftiga bergning, intygas. Stockholm den 4 Nov. 1865. J. F. G. Keyser, Med. Dr. ) För dem, hvilka möjligen skulle erinra sig. att samma vädjande till allmänheten redan förut varit gjort, lemnas såsom upplysning, att det var för ett år och åtta må; dan, och att den olyckliga på ett nä derbart sätt har under hela denna tid hulpit sig med de gåfvor vilgörenheten då gat henne, men att hvad hon då erhöll, nu är alldeles slut, och hon äter utblottad på allt hvad till lifvets nödtorft hörer, såsom: mat, ved, hyresmedel etc. m