Aftonbladet – 10 november 1865, sida 2

Sm Virikes korrespondens, (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 3 Nov. Detta bref måste jag börja med en upprättelse åt polisen i Berlin, hvilket för första gången händer mig under min mångåriga publicistiska verksamhet. Den preussiska hufvudstadens ordvingsmakt har nemligen icke, såsom jag oriktigt uppgaf i en föregående korrespondens, konfiskerat alla fotografier, hvilka framställa grefve Bismarck och vår första operasångerska mamsell Lucca på samma visitkort. En öfverdrifvet nitisk gre tjensteman hade vi: serligen börjat göra eslag i några boklådor, deriör att han likasom mången annan inbillade sig, att det varit en humoristisk och vanvördlig tanke af någon fotografisk mauvais plaisant. Men till allmänhetens förvåning upplystes det svart, att sjelfva faktum var alldeles riktigt, och att br Bismarck under sin vistelse i Ischl, midt under de bekymmer och arbeten, som den schleswig-holsteinska frågan och den hotande brytningen med Österrike beredde honom, hade tid och lust att låta fotograliera sig tillsammans med mamsell Lucca, som han händelsevis träffade i en fotografs atelier. När detta blef bekant i Berlin ensom att polisen icke lade något hinder i vägen för fotografiernas försäljning, hade dessa en strykande a sättning. Konsthandlarne roade sig till och med med att införa annonser i tidningarne, i hvilka grefve Bismarcks och mamsell Luccas namn figude i stora bokstäfver, såsom om det vore om att tillkännagifva en förlofning, hvaremot sjelfva annonsen om försäljningen af fotografien var tryckt med små, nästan oläsbara stilar. Man skrattade hjertligt, oaktadt några nogräknade personer skakade hufvudet och anmärkte, att det förrådde en brist på grannlagenhet mot den allmänna meningen, hvilken skulle gifva tolk attfundera på i Dresden och Mänchen. Den tyska fruntimmerskongressen i Leipå lugnt försiggått, utan att Preussen terrike gjort min af att sätta sig emot den såsom mot nationalföreningens generalsammankomst i Frankfurt am Main. Man kan icke gerna såsom förklaring af denna stormakternas återhällsa nhet anta a, att grefvarne Mensdorff och Bismarck ansågo qvinnoparlamentet i Leipzig ofarligt, ty detta hade varit föga artigt. Saken angick för rigti sjelfva verket icke synnerligen Österrike, ty ingen euda qvinlig medlem hade infunnit sig derifrån. Ej en gång blåstrumporna, på hvilka det icke heller vid Donaus stränder är någon brist, hade skickat igon representant. Och likväl borde österrikiska regeringen en gång ha pröfvat på, huru hennes undersåter at det vackra könet skulle bete sig i offentliga angelägenheter. Man skulle då, om experimentet hade lyckats, kunnat börje en underhandling med Jngern genom qvinlig bemedling. De stolta mazyarerna skulle kanske haft svårare att motstå några red snille och behag utrustade Wienskor än förtjenstfulla, men ofta med kroppsliga förmåner föga begäfvade embetsmän och diplomater. Och hvem vet, om icke en skicklig underhandlerska skulle bättre lyckats att genomdrifva ett län hos baron Rothschild i Paris än hr von Beke, om hvars olyckliga Odysså på den europeiska penningemarknaden indiskreta tidningar ha så myeset att förtälja. Nog af, trike ville icke deltaga i frunimmerskonzgressen i Leipzig hvarken officielt er i hvad annan form som helst, och hr Bismarck har denna gång icke blandat g i saken, oaktadt Sachsen lika väl som Fraukfurt ligger icom den preussiska m :ktsferen. Talarinnorna ha också visat sig tacksamma härför och icke gjort ringaste anspelning på den preussiska ministerpresidentens kala hjessa eller beredt honom en hjerteorg genom att kalla hertigen af Augustenburg en vacker kerl. I sammanhang härmed måste jag dock omtala, att Kladderaiatsch, som förut alltid framställt grefve Bismarck med en nästan alldeles skallig njessa, på hvilken endast tre hårstrån resa ig likt en oas i öknen, nyligen uteslutit lessa tre komiska härstrån, så att konseljpresidentens höga panna nu tager sig mycset bättre ut. Man vill förklara detta derned, att vår Kladderadatsceh är annexionitiskt sinnad och derför alltsedan konvenionen i Gastein visat eig vida mera gilla len preussiska politiken utomlands, än fallet rar förut. Huruvida det är sannt, att franka sändebudet inberättet detta till sin reering, lemnar jag derhän. Men deremot er det sin riktighet att några franska tidingar föst uppmärksamheten på, att skämttidningarne i Berlin icke mera med samma skärpa rikta sina pilar mot Bismarck, sedan ienne öppet hissat annexionsflaggen. Man betraktar i Paris detta såsom en symptom ill, att sinnesstämningen slagit om inom de pr eussiska folkkreisarne. Hvad beträffar sjelfva fruntimmerskonressen i Leipzig, så har den icke bragt i lagen synnerligen mycket erkläckligt. Ordet ördes af en man, en kapten Korn, hvilken ordom skall ha tjenat i Ungern. Man depatterade från den 15 till den 17 Oktober pm qvinnoarbete, barnträdgårdar, expositioer af qvinnoindustri samt till och med ivinnouniversiteter. Tonen var icke alltid ;å särdeles vald. Så talade kapten Korn om flickor, som icke gifta sig af kärlek, stan blott för ett ha foder?. Han ville iiven att man skulle begära furstliga damers veskydd för föreningen, hvilket dock mötte häftig opposition och afslogs. Slutligen an.ogos statuterna till konstituerandet af en Jimän tysk fruntimmersförening, och man vestämde en af hr Korn utgifven fruntimnerstidning till föreningens organ. Malitiöst olk påstår, att hela kongressen blifvit tilltälld af kapten Kora endast och allenast åsom en puff för denna tidning. Man har ifven läst mycket annat skämt i tidningarne, wilket jag dock icke vill upprepa, at lätt egriplig försyn för att inveckla dessa tidingar i en betänklig polemik med deras ;ya kollega eller, rättare sagdt, nya kolegska, — 4 DANMAEK. Såsom telecrafen redan berättat. afslötos