Aftonbladet – 10 november 1865, sida 2

hrs VN vända mot hvarand a, stannade på begge sidor af en på gränsen tvärtöfver banan uppförd, med flaggor, vapen och grönt dekorerad paviljong. Under densamma möttes deltagarne från begge sidor af riksgränsen. )De af stål förfärdigade, vackert anlupna och på öfra sidar polerade sammanbindningsskenorna, på hvilka voro graverade Den 4 November 18657, bletvo här nednedlagda emellan och sammanskrufvade med begge jernbanorna sa; ade vid de ;J underliggande sleepers af erste Beijer, grefve Uronstedt och kapten Roos samt af professor Broch och jer lirektör Pihl, hvarefter de sista bultarne inslogos af landshöfding Ekström och s mtimand Kyhn. öfverlemnades de tör detta ändamål förfärdigade jernbanshamrar, vackert arbetade af stål samt försedda med uni vapnet på ena och Den 4 November 18657 på andra sidan. Professor Broch uttalade derefter den önskan, att den nu öppnade jernvägsförbiudelsen måtte blifva till gagn och styrka för de de rikena samt l ära för konungen och hans ätt — hvilken önskan beledsagades af ett niofaldigt hurra för konungen och de förenade rikena. Under hurrsrop blefvo nu begge bantågen I sammankopplade på gränsen till ett tåg, hvarmed samtliga deltagarne afreste till Charlottenbergs station klockan 12,10 middagen. Vid nämnda station, hvilken äfven var vackert dekorerad, hade sv: gsstyrelsen arrangerat en frukos från ndes telegrammer till chefen för Indre-departementet, statsrådet Mantheij, och civilministern, statsrådet Lagersträle. KL. 2 afgick tåget till Kongsvingers station, der den norska jernväs elsen hade arrangerat middag. Skålar I ör konungen, af stiftsamtmand Kyhn; tör den öppnade jernvägsförbindelsen mellan de förenade rikena och för föreningen, af professor Broch; för Sverge, af stadshauptmand Schwartz; för Norge, af landshöfding Ekström; för Sverges ständer; för Norges storthing — m. fl. skålar. Under måltiden ankom ett telegram från konungen at följande innehål Till jernvägsstyrelserna för Sverge och Norge; adress: Professor Broch. Jag gläder mig med eder deröfver aitl: jernbanan nu är sammanfogad öfver de förenade rikenas gräns och sänder eder min helsning till eder fest. Carl? Efter uppläsningen utbragtes ett iörnyadt Lefye! för konungen. Klockan 7,30 afreste de flesta gästerna och de från Kristiania ankomna norska deltagarne med extratåg till Kristiania, der stationen var festligt eklärerad. De svenska gästerna ledsagades till Hötel Scandinavie, der logis var för dem arrangeradt. I söndags klockan 4 gafs festmiddag på Klingenberg i anledning af den föregående dagens händelse. Middagen var arrangerad i den stora salongen, hvilken var dekorerad med flaggor och vapen. be svenska gästernas antal utgjorde omkring 50. Den långa raden al skölar öppnades ar grossör Th. Meijer för konungen och beledsagades af hurra och fanfarer. Derefter fick borgmästaren Fougstad ordet. Var deten ringa sak, sporde han, som gifvit anledning till att man nu samlades der? Man kunde nu på jernväg åka en knapp miliniSverze — det var ju allt. Men var väl det en obe-, tydlighei? Nej! Ett bantåg hade nu verkligen passerat öfver riksgränsen, och en jern, bana, hvaraf blott ett stycke blifvit anlagdt, , tränger sig nu vidare och alltjemt vidare j fram, tilldess den uppnår sin naturliga slutpunkt, och denna var brödrarikets hufvud-, stad. Det var en ny och fullkomligare för, eningsakt, som det gällde — en riksakt, hvars första artikel blifvit fastelagen på gränsen ij förgår (bifall). Tider kunde komma, då l; nationaltåfängan — eller andra motiver ), lade tvedrägt mellan de begge folken; men ; 6 Å f f L 1 i t j j då skulle jernbanan mellan deras hufvudstäder stå som ett talande bevis på den enighet i intressen, som dock binder folken tillsamman, och den lefvande samfärdsel, hvartill den skulle medverka, skulle snart bilägga sådana tvistemål. Ett löfte om denna blifvande samfärdsel mellan de begge folken hade man i besöket af de kära sveneka gästerna, som nu voro tillstädes och hvilkas skål han nu föreslog. Denna skål besvarades vältaligt och värdigt af landshöfding Ekström. I hvars och ens lif funnos ögonblick — yttrade han — som man alltid kärleksfullt bevarar i minnet. Så var äfven fallet med nationerna. I svenska folkets lif var föreningen med Norge ett sådant moment. Det var en giädjefull tilldragelse för det svenska folket, när en ny länk fogades till den kedja, som förenade det med de norska bröderna. Jernbanan öfver riksgränsen var en sädan ny och stark länk i föreningskedjan. Norrmännen hade nu fullbordat sin del deraf, och det återstod nu för svenskarne att fullborda sin andel. Ingen kunde hysa ett varmare och mera lefvande intresse derför än inbyggarne i grannprovinsen Wermland, och de gladde sig öfver jernvägsförbindelsen, icke minst derföre att den kunde bereda dem tillfälle att återgälda den gästfrihet, hvarpå de närvarande wermländningarne nu hade mottagit så vackra bevis. Professor Broch föreslog en skål för Wermland, och uttalade dervid välönskningar för en närmare kommersiel törbindelse med denna provins — hvilken skäl besvarades af landshöfding Ekström. Derefter uppspelade orkestern: ?O! Wermeland, du sköna, du herrliga land?. Fälttygmästaren Kjerulf föreslog dernäst en skäl för öfverste Beijer och uttalade den önskan, att han snart måtte få mycket att uträtta på Nordvestra starabanan. I anledning ef ett från Kristiansand ankommet, af borgmästaren Fougstad uppläst lyckönskningstelegram, begagnade talaren ! tillfället att föreslå en skål för dem i begge ? länderna, som i likhet med Kristiansands! iavånare hade ringa direkt intresse af mellanA riksjernbanan, men ändå ett öppet öga och f ett lfligt sinne för detta verks stora och djupa betydelse. 3 Kassör Gjerdrum erinrade om jernbanans stora betydelse för en sak, hvars vigt under sednare åren framträdt för det allmänna medvetandet i begge rikena, den frivilliga folkbeväpningen. De sista årens tilldragelser hade lärt, att hvarje folk endast bör förlita sig på egen kraft till bevarande af sin frihet och oafhängighet. När Sverges 40,000 och Norges 15,000 skarpskyttar slöto sig samman, så var det en respektabel styrka. k Men hittills hade kommunikationernas vanskff lighet lagt allt för stora hinder i vägenir för inbördes samverkan. Nu skulle jernba-r nan undanrödja detta hinder. Han slutadeln med att utbringa en skål för det första skan-A dinaviska skarpskyttemötet. h Derefter tog advokat Dunker till orda.e Det hade under måltiden blifvit sagdt, att!s den svenska och norska jernbanans förening var den första paragrafen i en ny riksakt.9 Det var både vackert och sannt sagdt —8 han ville gerna säga att det var den första )h paragrafen, som kunde tillfogas riksakten.7 Men han ville dock erinra derom, att förbindelsen medelst en väg, och isynnerhets: genom jernbanor, och förbindelsen genom2 en riksakt ha det gemensamt, att de kunde undanrödja hinder för förening, men deld In handa Ita 2 0.