Aftonbladet – 10 november 1865, sida 1

tänkte hon. Och genas: följde svaret: Nej, nej, aldrig ! Samma dag mötte hon Rosy ensam i matsalen. Rosy stod i ett af de djupa fönstren, med det sorgsna ansigtet tryckt intill rutan. Beatrice lade sakta sir hand på hennes axel och frågade huru hon mådde. 4Jo, jag tackar, mycket braX, svarsde Rosy lugnt och utan att visa minsta spår till sin fordna förskräckelse, Men ni ser inte rätt frisk ut.4 cÅh, det blir nog snart bättre. Skulle ni inte ha lust att skrifva till er far 25 Jag skrifver hvar vecka. Och han får brefvet2 Rosy nickade. Och ni skrifver att ni är frisk och lycklig? Rosy svarade icke, men hennes blick sade: Det är jag också — det ska snart vara öfverståndet. Tårarne kommo Beatrice i ögonen, Jag sade att jag inte skulle göra något, så framt ni inte had mig deromX, sade hon; men jag vill likväl göra det — er far ska komma hit och helsa på er. Rosys ansigte strålade för ett ögonblick af glädje, men också endast för ett ögonblick. Hvartill skulle väl det tjena? sade hon suckande. SAck, miss Gordon, jag kan uthärda det och vill inte bedröfva honom. Antony plågar mig inte nu så mycket, och det är som jag ginge i en halfdvala. Jag tror att jag kommer att gå ur lifvet som om jag hade tagit opium, och det fruktar jag inte för, Pet var den våldsamma döden som gjorde mig till en sådan feg stackare. Lita på mig och hoppasX, sade Beatrice. Hon talade med mycken tillit. Rosy sig