Aftonbladet – 10 november 1865, sida 1

Mortimer var i Torquay, och hans läkare förmodade att han skulle lefva till hösten. Beatrice hemtade detta bref hos sin bankir i den närbelägna staden, och då hon for hem, slet hon det i små bitar och kastade dem ut genom vagnsfönstret. Hon var således trygg ända till vintern, men hvad skulle väl sedan bli af henne? Hon visste att hennes styffar misstänkte och bevakade henne, och att det förtviflade spel, som båda ämnade spela, redan hade börjat å fullt allvar. Ty ehuru Beatrice icke ade bestämdt sig för huru hon skulle handla då mr Mortimer dog, hade hon dock beslutit att kämpa en hård strid för sitt hotade lif och sin frihet. Miss Gordon var nu alltför mycket upptagen af den nya fruktan, som hade bemäktigat henne, för att synnerligt kunna tänka på Rosys angelägenheter. Rosy hade ju för öfrigt afvisat hennes bistånd — huru skulle hon väl då kunna göra något åt saken? Sannt är, att den unga frun såg mycket sorgsen och nedslagen ut. Antony hade sagt, att han skulle ta af henne humöret, och Beatrice fruktade att han endast alltför väl hade hållit sitt ord. Men hon märkte ingenting som hon kunde blanda sig uti. Mr Gervoise var faderlig och Antony var vänlig och öm, och om Rosy var likgiltig för allt, kom sig detta utan tvifvel deraf, att hon, som hennes man sade, icke var riktigt frisk. Doktor Rogerson föreskref åsnemjölk, och Rosy drack den regelbundet hvarje morgon. Beatrices samvete började att plåga henne. Hon tyckte sig märka att Rosy långsamt tynade af, och att hon passivt Yaderstödde Åntonys brott genom att icke blanda sig i saken, Skulle Gilbert ha handlat så?