Aftonbladet – 10 november 1865, sida 1

skrämdt såg det icke ut! Hvilken dödsskugga tycktes icke ha lägrat sig deröfver! Måste jag då dö — måste jag underkasta mig detta?? tänkte hon och hopknäppte sina händer i vild förtviflan. Måste jag sitta och vänta döden i mitt eget hus, såsom den romerska senatorn satt och väntade på sin embetsstol, då gallerna inträngde i Rom? Måste jag hysa hos mig dessa mina dödstiender? Jag behöfver bara befalla dem att aflägsna sig, och de måste gå. Jag behöfver bara gifta mig med Gilbert, och jag är trygg för evigt. Ack, om han vore här, om jag bara finge berätta honom den dödsfara, som hotar mig — då skulle han säkert inte åter öfverge mig!? Men hvartill tjenade väl dessa tankar? Hon kunde icke säga till Gilbert: ?Din far och din bror ha sammansvurit sig att taga mitt lif.? Det fanns icke mer än en utväg för henne, ech det var att befalla mr Gervoise jemte hans son och sonhustru att lem na hennes hus. Det kunde hon göra, men detta var detsamma som att äfven drifva ut modren — och hvad än värre var, det var att öfverlemna henne åt den stackars Rosys öde — åt ett lif af daglig plåga, I alla händelser är jag trygg så länge mr Mortimer lefver, tänkte Beatrice; det blir tids nog att tänka på mig sjelf, då han dör. Men denne mr Mortimer, som hon aldrig hade sett, på hvilken hon aldrig hade tänkt och som en timme förut hade haft ett så ringa värde 1 hennes ögon, hans lif blef nu oändligt dyrbart. Hon skref genast till mr Lamb, och sedan hon sjelf lagt brefvet på posten och tillförsäkrat sig om medel att med säkerhet erhålla svaret, kände hon sig mera lugn. Mr Lambs svar kom inom en vecka. Mr