Aftonbladet – 10 november 1865, sida 1

vändt denna underrättelse till sin fördel. Om mr Stone hade haft någonting i sinnet mot Beatrice, så hade vedergällningen blitvit sträng. Hans dotter hade blifvit stulen irån honom, och hans anfallsvapen var nu i hans fiendes hand. Om han också lyckades beröfva Beatrice hennes arf, så skulle ju detta arf tillfalla den förrädare, som hade beröfvat honom hans barn. Beatrice nästan ryste, då kon följde spåren af mr Gervoises planer. Hon förstod nu hvad Gilbert menade, då han frågade henne, om häns fader hade någon makt öf. ver henne, samt hvad han menade, då han skref: Behöfver du en vän, så skicka bud på mig.4 Kärlekens instinkt hade varnat honom för den fara, som var osynlig för henne och hvars natur hon icke sjelf kunde gissa. Det var således derför som mr Gervoise icke ville låta henne gifta sig. Detta var helt naturligt — ty hennes giftermål vore hans undergång, i fall hennes mor dog. Nej, hon mäste lefva ensam, för att åt hans son bevara det arf, för hvilket han hade gjort sig skyldig till så många brott. Det förvånar mig att de inte förbjödo Rosy att tala om detta för mig?, tänkte Beatrice. Jag förmodar att de inte vågade ända derhän afslöja sina nedriga planer för henne. Stackars lilla oskyldiga varelse! Eon anar föga att hon är döden för mig. Jag undrar när de ämna verkställa sitt anslag, ty säkerligen vänta de inte till dess naturen befriar dem från mig. Jag är så ung, som IRosy säger. Så länge mr Mortimer lefver, är jag rygg, ty han är min arfving. När I han dör — Hon tänkte inte ens tanken till slut, ty i , detsamma fick hon sigte på sitt förskrämda ansigte i spegeln. Huru blekt och upp