Aftonbladet – 10 november 1865, sida 1

Jag skref till honom i går. Antony rar hos sin far — åtminstone trodde jag så, och jag skref.4 Sade ni honom alt jag hade erbjudit mig att skaffa det på posten? Rosy teg. Och han kom på er och tog af er birefvet och läste det? Stackars lilla Rosy!4 Rosy såg upp till herne och sade: eHvad tror ni han gjorde, miss Gordcon? Han sade till mig: Jaså, du har skrilfvit till din far att jag slagit dig, att märrket derefter ännu inte är försvunnet. Jasåi — i sådant fall ska jag bära mig klokare: ät nu! Och så gjorde han också, miss GGordon. Han slog mig inte och lemnade iinte något märke efter sig; men han stänngde till dörren och ruskade mig, alldeles :som hans hundar ruska vildbrädet, titidess jag var nästan ifrån mina sinnen, och seedan han hude slutat och jag gret och snyfftade af sorg och smärta, skrattade han åt mig och gaf mig förnedrande namn. Och jag hatar honom!4 utbrast Rosy, och hennes blå ögon blixtrade. Jag batar honom werkTligen! Och ni fruktar honom4, sade Beatrice. oeh han har förbjudit er alt tala med mig. Rosy gjorde en helt ömklig min. tjat, svarade hon, toch för all del tala inte till mig i hans närvaro — för all del ör inte det, miss Gordon! Hennes blick och hopknöppta händer talade om en djup och liflig förskräckelse. Stackars lilla Rosy4, sade Beatrice i medlidsam ton, det är er fruktan som gör honom stark. fan ska möjligen behandla er illa, men likväl inte väga göra er nåon verklig skada. Han behöfver er, er öd skulle vara en stor olycka för honom; men om han kan öfvertyga er att ni sväl