Aftonbladet – 9 november 1865, sida 3

Undersökning om olyckshändelsen vid Frösunda. Den 28 September hölls vid Nedra Frösunda extra ting, som förrättades af häradshöfding Abenius, angående den beklagliga olyckshändelse, som timade kl. 12,15 natten till den 17 sistlidne Augusti, dervid i följd af dens. k. Frösundabankens ras ett godståg stjelpte, hvarvid flera personer dödades och ätskilliga andra skadades mer och mindre. En preliminär undersökning om saken hade förut hållits å Frösunda den 18 Augusti. De dels genast dödade, dels sedermera i följd af erhållna skador aflidna personerna voro följande: jernvägsarbetaren Johannes Johansson från Fredsbergs socken, Skaraborgs län, efterlemnande föräldrar ; gardisthustran Modig från Stockholm, som efterlemnar man; soldaten vid Södermanlands regemente J. E. Eld, som efterlefves af enka och tre barn, boende i närheten af Björnlunda; jemvägsarbetaren Johan Angust Johansson från Wärings socken, Skaraborgs län, som efterlemnar en åldrig moder; eldaren E. R. Johansson, hvilkens broder ör anställd som stationschef vid Mölnbo anhaltstation i Stockholms län, samt jernvägsarbetaren Gustaf Andersson från Fredsbergs socken. De vid olyckstillfället skadade voro: arbetskarlen: Magnus Holm från Skaraborgs län, Johan Petter Johansson från Tofteryd, Jönköpings län, Petter Samuel Kjell från Ljuders socken i Kronobergs län, löjtnant Hjertman samt arbetskarlen Frans Johan Lindqvist. Vid pårop af målet inställde sig, i närvaro af allmänna åklagaren, kronolänsman Nordqvist, af förenämnde målsegande gardisten Johan Johansson Modig, soldaten Elds enka, aflidne eldaren Johanssons broder August Johansson, arbetskarlarne Magnus Holm, Johan Petter Johansson, Petter Samuel Kjell, löjtnant Hjertman samt såsom fullmäktig för arbetaren Lindqvist hans broder Johan Reinholdtz, hvaremot öfrige målsegande, ehuru behörigen underrättade om tiden för tingets hållande, ej läto afhöra sig. De tillstädesvarande personer, hvilka blifvit skadade vid olyckstillfället, fingo redogöra för de skador de erhållit, hvilka varit af mer och mindre svår beskaffenhet, hvarjemte ytterligare tillstädeskomne bromsaren Johan Svensson företrädde och förmälde, att han vid tillfället blifvit bestulen. Han hade, under det han biträdde med att framdraga de under vagnarne liggande sårade personerna, i anseende till hettan från lokomotivet, aftagit sin ytterhalsduk och en kavaj af korderoj, hvari ett silfverfickur befanns liggande. Dessa persedlar hade han hängt p en närstående gärdesgård, hvarifrån de blifvit bortstulna under det Svensson sysselsatte sig med att bispringa de sårade. Slutligen anmälde äfven materialskrifvaren A. Hellström, att han vid olyckan blifvit något skadad å benet och fått en kontusion i ena sidan. För att taga lokalen i ögonsigte begaf sig tingsrätten härefter till olycksstället. Om bankens beskaffenhet och verkan af raset anse vi oss böra nämna följande: Banan går öfver en lågländt, vattensjuk ängsmark, i sträckning från söder till norr i en halfceirkel, hvars segment af omkring 400 fots längd utgöres af banken, hvilken midt på ängen höjer sig 24 fot öfver densamma, med en bredd i öfverkanten af 23 fot. Vid föregående sättningar har dun sjunkande bankfyllningen på större och mindre ytor på båda sidor om banken undanskjutit samt uppressat marken, så att denna på åtskilliga stälen höjt sig ej obetydligt öfver sitt första läge. Vid sista sättningen hade ängsmarken, der sätt ningen, som sträckte sig ungefär 260 fot utåt linien, värst ungefär på midten och aftagande betydligt mot ändarne. höjt sig med flera fot, der sättningen var starkast. Oaktadt den svåra tryckning på underlaget, som härvid uppstod, hade detta emellertid ej på något ställe brustit sönder. Enligt kapten Nordenfelts förmenande får orsaken till nu sednast inträffade res sökas deri, att det lerlager, som vid föregående sjunkningar ej fullkomligt blifvit undantryckt, sedermera genom en källådra, som finnes under bankens grund och framtränger i dagen vid dess fot, blifvit uppmjukadt och derigenom förlorat den förmåga att ppprära bankens sluttning, som lerlagret förut haft. Efter tagen kännedom om lokalen fortsatte tingsrätten sitt sammanträde, dervid, utom förenämnde, tillstädesvoro följande vid jernvägsbyggnaden anställda personer, nemligen distriktchefen kapten Nordenfelt, stationsingeniören löjtnant D. Insulander, nivellören löjtnant C. M. Öhnell och lokomotivföraren A. Lindblom. Löjtnant C. E. von Oelreich anmälde sig såsom kompaniombud för aflidne soldaten Eld, hvarförutom förmannen för ett arbetslag Bergqvist, soldaten vid Södermanlands regemente Skön, egaren till Nedra Frösunda direktör Lundström, en arbets. karlshustru Lundgren samt sergeanten Westin på kallelse infunnit sig. Först hördes lokomotivföraren Lindblom, som afgaf följande berättelse: Den 16 Augusti på aftonen hade han med lokomotivet Oden, dragande 23 lastvagnar, afgått från Kummelby skog, förande ett gruståg till Frösunda, der gruset atlassades kl. omkring 7 e. m., hvarefter han fortsatte resan till Stockholm, der 3 vagnar lastades med rails och sleepers. Vid ditresan hade han ej förmärkt ringaste sättning eller något annat som antydde fara. Klockan 11,30 på qvällen hade han afgått från Stockholm, uppehållit sig en kort stund vid Ingenting, för att aflemna arbetsmanskap vid här förlagda militärkommendering, hvarefter resan fortsattes med en fart af omkring 1 mil i timman. Kommen till utförlutningen vid Öfra Frösunda, gaf han signal till bromsning, hvilket verkställdes, så att tåget med minskad fart fortskred och anlände till Nedra Frösunda, då ny signal gafs om bromsarnes lossande. Denna signal hade knappt blifvit gifven, innan lokomotivet hastigt lutade åt sidan och stjelpte utför backen åt höger, dragande med sig 10 lastvagnar, hvaremot de 13 öfriga blefvo varstående på banken, utan att kopplen mellan dem och de förra atsletos. Lindblom kastadesi fallet från lokomotivet, utan att erhålla någen svårare skada, hvarefter han vidtog åtgärder dels för att släcka elden till förhindrande af ångpanpans explosion, dels för att biträda de skadade. För öfrigt upplyste Lindblom på derom fram: ställd fråga, att han vid olyckans timande ej förmärkt någon sättning eller något ras,! utan ansåg han detta ha skett förut, ehuru han i anseende till mörkret ej varseblifvit faran. Kapten Nordenfelt, som, såvidt han inhemtat, fritog såväl lokomotivföraren Lindblom som andra, hvilka med det förolyckade bantåget haft någon befattning, från att genom någon vårdslöshet eller försummelse å deras sida ha varit vållande till olyckan, förklarade att han haft ledningen af och inseendet öfver jernvägsbyggnaden i sin helhet och således vore den som borde drabbas af ansvaret ifall den inträffade händelsen kunde anses vållad af någon åtgärd, som innebure försummelse eller vårdslöshet i afseende å planen för och utförandet af byggnaden. Han trodde likväl, att något sådant icke kunde läggas honom till last, ehuru utgången visat, att jorda beräkningar i afseende åjernvägsbankens estånd och hållbarhet icke hållit streck. Kapten Nordenfelt inlemnade derefter ett utlåtande af styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader, för att visa huru denna bedömde de åt gärder, som vid bankanläggningen af honom blifvit vidtagna, innehållande att dervid den arbetsmetod följts, som man ansett bäst och lämp: ligast. Utlåtandet slutade sålunda: Det timade raset af ifrågavarande banvall, som genom Tillit nd. illföllighator vållat en heklagansvärd Rättegångsoch Peiissaker.