Aftonbladet – 8 november 1865, sida 3

Borgareståndet och representationsfrågan. Till Redaktionen af Aftonbladet. Det låter icke förneka sig, att ledarne af den kohort inom borgareständet, som bestämde elektorslistan, handlat värdigare och ör egen del klokare, om de, i stället att söndra sig från den gammalliberala fraktionen, från början slutit sig till densamma och derigenom gifvit landet ett oförtydbart bevis derpå, att borgareståndet nu, liksom fordom, stod så godt som en man i den framför andra så vigtiga representations frågan. Men klandret bör dok någon gång tystna; och fastän gjord gerning ingen återvändo har, bör man rättvisligen erkänna alla de aktningsvärda bemödanden, som gjorts och göras, för att utplåna de menliga följderna af den nu af många ångrade partimanövern. Bland dessa bemödanden intager valet af ledamöter i konstitutionsutskottet första rummet. Det lärer nemligen numera vara fullt konstateradt, att hrr Gahn; von Stockenström och Witt äro lika varma anhängare af det hvilande representationsförslaget och lika fasta i beslutet att under alla förhållanden dervid förblifva, som hrr Blanche, Carln och Weern. Dernäst komma de öppet uttalade försäkringarne, man och man emellan, af nästan alla de vid elektorsvalet segrande om deras allvarliga föresats att, derest förslaget mot all förmodan skulle falla, tillsammans med de gammalliberale samla sig omkring samma fana igen och icke tillåta den ringaste dagtingan om grundsatser, dem konungen och hans ministrar samt den upplysta allmänna meningen i landet nu en gång för alla, oåterkalleligen, godkänt. Hr Murån, t. ex., hvars öfvervägande intresse för tullfrågan är nogsamt kändt, lärer uttryckligen förklarat, att han dock nu sätter representationsfrågan allra främst och i första rummet vill offra sina krafter åt dess lösning i öfverensstämmelse med det kungliga förslaget; och man eger ingen rätt att misstänka allvaret i detta förklarande endast derföre, att det var han egentligen som åstadkom schismen vid elektorsvalet, ty antagligen insåg hvarken han eller de reformvänliga bland hans medhjelpare på förhand, hvilken tydning man skulle gifva denna schism. Att denna uppfattning af situationen inom borgareståndet, med afseende å representatiousfrågan, allmänt delas af ståndets egna ledamöter — derom kan en hvar öfvertyga sig, som inlåter sig i samtal derom med männen af hvilken sida som helst. Man skall dervid äfven finna, huru fast och innerligt öfvertygade ståndets ledamöter nästan utan undantag äro om frågans lyckliga lösning, hvilket innebär ett ytterbgare bevis på sanningen af våra uppgifter. Fast otruligt måste det väl äfven förefalla, om i afgörandets ödesdigra stund en handfull personer, som kallats till rådslagen, ej af medborgares förtroende, utan eudast af eget förtroende till sig sjelfva, skall drisia påtaga sig det tunga ansvaret att förkasta hvad konungen, hela hans statsråd, borgareoch bondestånden med deras hundratusentals lkemmittenter anse förlandets framtid oundgängligen nödvändigt och hvad jemväl presteståndet är beredt att antaga, derest ej adeln inspirerar det till motstånd. Äfven bland adelns konservativa ledamöter lärer mången i det påpekade ögonblicket vara benägen att göra såsom signaturen L. D. G. i sin Killa broschyr om representationsförslaget uppmanar till, neml. ärligt bekävna att då vär Herre kunnat be vara land och rike med så bristfälliga redskap, som hitintills användts, Han nog lärer kunna det om adeln lemnar en del af sina platser åt andra, som åtminstone icke äro sämre, än de hitintills använda. —r— Vi ha med nöje lemnat plats åt denna ee 9