Aftonbladet – 8 november 1865, sida 2

öppna dörren och be henne sköta sig sjelf, men det medlidande hon kände med den stackars svaga varelsen var för starkt, och hon kunde icke uttala de ovänliga orden. Hon satte sig ned vid Rosys sida, fattade hennes hand och sade mildt och ömt: ?Hör mig, Rosy. Tvenne vägar stå er öppna — tälamod eller öppet uppror. Antingen måste nifinna er i de oförrätter man begår mot er eller tappert bekämpa dem; men att inte göra någondera delen, det skulle störta er.? Rosy såg upp. O Gud, stå mig bil sade hon. ?Jag är ensam och utan någon vän. Gad hjelpe mi y 12 FÄr inte jag er vän ?? frågade Beatrice. Nej, miss Gordon, ni bara hyser medlidande med mig.? Men jag vill vara er vän, och hvad mera är, jag vill hjelpa er. Såvidt jag kan hindra det, ska ni aldrig bli misshandlad i detta hus.? Rosy såg upp i hennes ansigte, och som hon der låste sannt och djupt medlidande, slog hon armarne kring Beatrices hals och utbrast åter i gråt och snyftningar. Beatrice lät denna häftiga sorg uttömma sig sjelf, och då Rosys tårar flöto mera långsamt, och hennes snyftningar nästan upphört, sade hon: ?Ni ör gift och måste finna er i ert öde så godt ni kan. Men jag känner Antony. Tålamod och mildhet skola inte få honom att uppföra sig bättre — han måste frukta. Att han tyckte om er, betviflar jag inte; men han gifte sig dock säkert med er för penningarnes skull.4 Nej?, inföll Rosy, ?jag har inga penningar.? Är ni inte rik?? utbrast Beatrice. Nej.