Aftonbladet – 8 november 1865, sida 2

dagen kom Rosy springande till henne : trädgården, utom sig af förtrytelse och ba dande i tårar. Jag vill skrifva i dag4, sade hon, Sännu i dag. Han har uppfört sig mot mig pi ett sätt som är alldeles oerhördt. Jag kar inte stanna hos honom. Jag har sagt honom det. Jag villinte längre bli qvar hos honom. Jag vill skrifva i dag, miss Gordon. cOm ni kan, sade Beatrice allvarligt. Rosy gaf henne en klagande blick. Vill ni inte hjelpa mig?4 Jag vill visserligen göra det, men ni har gjort det svårt för mig att kunna det. Beatrice talade så allvarligt, att Rosy ble; helt förskräckt. Hvad ska jag göra? frågade hon hjelplöst. Iogenting i dag Följande dagen regnade det starkt, och det lägliga tillfälle, på hvilket Beatrice hop pades, kom icke, ty det var ute i det frie som hon ville att Rosys bref skulle skrifvas. Dagen derpå var lika dyster och våt som den föregående, och som Beatrice stannad: inne hos sin mor, såg hon icke Antony: hustru; men den fjerde morgonen sken so len ånyo, och de möttes i trädgården. Bea trice blef helt förskräckt vid Rosys åsyn, ty hon var blek som döden. cHvad fattas er?X frågade hon vänligt. Ingenting. För all del tala inte till mig — bry er inte om mig — ingenting fattas mig. Hennes blick och röst förrådde den dju paste förskräckelse. Utan att akta på hen: nes rädsla, tog Beatrice hennes arm i sir och promenerade öppet med henne på ter rassen, så att man kunde se det från mi Gervoises fönster. Ni känner inte detta hus och dessa män. sade hon med dämpad röst, men utan nå: