Aftonbladet – 6 november 1865, sida 3

RO E gagnas af enskilda bankbolag här i landet, ordnad på ett så tillfredsställande sätt, som man i England först nu är betänkt på att söka åvägabringa. Det tillkommer 0ss att -linom bankväsendets u:veckling söka bibebehålla ett framstående rum, enår det numera medgifvits, att våra förfäder icke al,lenast insett nödvändigheten af banker såsom uppoch utlåningsanstalter, utan jemväl varit de första att införa banksedelut-gifningen, eller, som man skulle kunna säga, uppfunnit det bytesmedel, som nu är all-mänt bekant under benämni.g af banksedel. Man bör skilja emellan depositionsbeviset och banksedeln. Det förra innehåller uppgift på hvad som blifvit i banken insatt Isamt vilkoren och sättet för det insattas återlyftande; den sednare, eller banksedeln, ) innehåller blott uppgift på hvad man emot densammas aflemnande i banken eger att vid anfordran utbekomma. Uti framlidne professor Agardhs bok om bankväsendet kan man läsa flera citationer ur Laics arI beten, utgifna i början af 1700-talet, i hvilka rent ut förklaras, att, ehuruväl banker voro af gammalt inrättade uti Italien, det dock tillkom svenskarne att hafva gjort bankerna till kreditanstalter och att hafva uppfunnit banksedeln. Man bör ihågkomma, att bankerna 1 sitt primitiva skick endast voro förv: ringsställen för ädla meraller obeqväma för rörelsen och att banksedeln var en storartad uppfinning, särdeles på en tid, då myntväsendet liksom kommunikationsanstalterna I voro ganska ofullkomliga. Det är ostridigt, att banksedelutgifningsrätten har blifvit ; missbrukad, isynnerhet under den tid, då bankerna kunde göra hvad som helst under sekretessens? täckmantel. De enskilda bankerna stå både under offentligheten och under allmän lag: deras delegare skulle säkert icke kunna vänta sig någon miskund, i händelse bankerna ej honorerade sina förbindelser; hvaremot många exempel visa, att statsbankerna i allmänhet kunna påräkna den suveräna maktens skyddande hand då de råka uti någon förlägenhet. Sannolikheten att statsbankerna missbruka , banksedelutgifningsrötten är således större, än att de enskilda bankbolagen skulle våga tillåta fig det. Riksbankens historia är likvät så lärorik, att vi numera taga för afI gjordt, att våra förfäders dyrköpta erfarenhet s-all lända oss till gagn i det afseendet, att vi allt framgent må kunna glädja oss åt riksbankens fasta och välgrundade soliditet, såsom åt hvar och en annan all deles obetviflad sak. Deremot vill det sy) nas, som om man tid efter annan, gripen jaf dunkla farhågor för landets finansiella I ställning, hade behof af att utgjuta sig emot de enskilda bankerna och isynnerhet emot den ät dem beviljade rätt att utgifva egna banksedlar. På denna rätt beror dock ytterst möjligheten af ?små banker och många banker? och att bankkontor kunnat upprättas om ej i alla, dock i de flesta svenska städer. Mången gång finner man huruledes under framfarna tider man sett det önskvärda må let rätt klart, enuru man ej straxt egt kraft eller medel att tillegna sig detsamma. Så skref kung Gösta år 1555: att öfver allt i riket enabanda mått och vigt brukas och hafvas skall.? Detta önskningsmål uppnåddes först trehundra år derefter genom K. M:ts förordnivg af år 1855 angående mätt och vigt. På samma sätt skref Gustaf Adolph den Store, efter att hafva uttryckt sitt bekymmer öfver det tillständ, i hvilket handeln på den tid befann sig. följande: ?Så efiter deremoot näppligen någon boot annan finnes, än at en Banck i hvar Stadh, eller åthminstone i de förnämbste mätte inrättas, sombligestädes större och sombligestädes mindre, effter som Städerne åhre til.? Två och ett halft århundraden sednare har äfven detta önskningsmål blifvit uppnädt, och, som vi hoppas, till allmänt gagn och bästa, ehuru det väcker någon grämelse hos dem, som finna lämpligt att klandra det som göres, men sakna förmågu att åstadkomma något bättre. Hvad som i England och Skottland är beundransvärdt, är icke deras bankväsende, ty värt är fullkomligt lika godt och i vissa delar bättre, utan det sätt på hvilket man derstädes begagnar sig af bankerna. Ett högeligen intressant exempel förekom helt nyligen, då sir John Lubbock inför det statistiska sällskapet i London uppläste en afhandling, utvisande hvilka medel som blifvit använda för diverse liqvider, uppgående till en summa af nitton millioner pund sterling: neml.: vexlar och anvisningar Häraf finner man att allra största delen af dessa högst betydande liqvider verkställts genom öfverflyttningar af fordringar ifrån den, som skulle betala, till den, som fått emottaga betalningen. Högst obetydligt af mynt och banksedlar har varit behötligt, fallenhet att gömma eller räkna stora packor af banksedlar, man skyndar sig att geningar man erhållit, och man betalar räkIdohafvande i banken, hvilket under tiden (hos oss och i Skottland, men icke i England) gifvit någon ränta. Det beror sälebeloppet Af banksedlar genom att ersätta vexlar. Allmänheten tWilegnar sig då en adel af banksedelutgifningsrättens lörmåner. Ännu är dermed knappt början gjord, ty vid samtliga bankkontor i landet uppgår 4 oe 1 of x målen in AA mL AM å bankerna .. .... 18395 000 e anksedlar.. 487 000 z Mynt.. 118 000 I Summa 19 000 000 och så tillgår det alltjemt vid liqvider il England och Skottland. Man har ingen nom insättning å sin räkning hos någon : bank blifva qvitt de banksedlar och anvis-: ningar med egna anvisningar på sitt tillgodes på den stora allmänheten att inskränka dessa med sina egna upp, och afskrifnings