Aftonbladet – 6 november 1865, sida 3

matt vaxtLiRnet, Som ITRKCET DERYINRET 10 Hasta årg skörd, helst den sena årstiden låter befara, att i dessa dagar inträffad nederbörd endast föga torde förmå upphjelpa densamma. i TEATER. j Kongl. Stora teatern bjöd i lördags på en llänge bebådad nyhet, Sten Sture den yngre, sorgespel i fem akter, af okänd författare. Hvad vi i första rummet måste anmärka är, , latt den förvillande benämningen sorgespel kunnat — ja, bort utbytas mot den af hi-i Istoriskt skådespel; ty den nuvarande beteck-. ningen är verklicen till styckets väsentliga . Inackdel i så måtto, att den hos åskådaren : nödvändigt väcker förväntningar, som gan-: ska snart befinnes gäckade, någut som ej! kan undgå att hos honom alstra ett visst). missnöje, en blandad stämning, hvars störande inverkan på :ppfattningen är natur . lig. Vi taga för afgjordt, att åtminstone !; Ikongl. teaterdirektionen och hemes litterära Ibiträden ej kunna sväftva i owsshet om,!( hvad nutiden förstår med och fadrar af ett), sorgespel, om än, efter hvad de vill synas, s detta begrepp för författ ren sjef varit mer än oklart, ja, fattats fullkomligt raivt. Hans , arbete ger nästan vid handen, at ban 1 detta! f S S 4 ! L i hänseende befinner sig på 1600-;alets allrbårnsligaste ståndpunkt, enligt Lvilken, såsom en gammal svensk författare uttrycker sig, tragedien handlar om konungslig lefvernes farligheter, och förthenskmll i henne införas suckan, landsflyktighet, mord, brand och annat fasligiv?; ty intet af de i denna ärevördiga definition omrörda ämnen saknas. Hvad man deremot förgälfves söker, är en klar insigt af det högre dramats och framförallt sorgespelets fordringar på enhet i uppfinning och handling, bestämdt utpreg-e lade och poetiskt uppfattade karakterer samt en storartad, sinnet lyftande hållning i det;j hela. Men äfven om vi afstå från att an-l lägga en strängare kritiks måttstock och! betrakta stycket såsom historiskt skådespel, 1 återstår dock alltid myckzt att önska. Detl, historiska ämnet, som i den verklige dra-; maturgens hand blott är ett lydigt och bild-: bart material, har deremot så alldeles he-g herrskat vär författare, att man temiigenlt 1 j i E ? I I Yv 1 8 noga igenfinner sin Ekelund eller Fryxell Pmis en scene?, med blott några få försök att skapa på egen hand. Den episkt lyriska uppfattnivgen af det gifna stoflet, som dock enligt vår äsigt förträffligt lånar sig för en verkligt dramat:sk behandling, leder också naturligtvis till det tyvärr hos oss så inrotade tablå-maneret, eller 1ättare manien, enligt hvilken man låter åskådaren hålla till godo med några mer eller mindre lyckligt arrangerade, i dialog satta skildringar, vanligtvis med någon knalleffekt eller annan snärt i slutet, hvilka t:flor man kallar ak-, ter, afdelningar, tablåer och låter sinsemel1 Jan sammanbänga med en så kallad rödd tråd, som dock oftast är ganska omärkligdq och i alla fall aldrig når den gr:d af styrka ph och förherrskande betydelse, attden kan få! pn namn af dramatisk enhet. Der olyckligasg följden af detta grundfel är, att:araktererIa na, svagt och lösligt utkastade fån början, !y förbli stillastående, utan utvecklirg: att per-1j sonerna tala och handla, utan att någotlg sker i dramatisk mening; att man, med ettl, ord, ser och hör en hop saker, somliga rätt vackra, det nekas ej, men det oaktedt ganska olta känner sig frestad att fråga: Hvad är meningen med detta? Hvart bär det nu, fram eller tillbaka? Gäller detta om genren i allmänhet, så är det mesta deraf äfven til ämpligt på förevarande stycke, der dessutom det berättande ech det lyriska elementet trängas om för ta rummet. En hop relationer af historiska förhållanden, strider Itill lands och strider till sjös omvexla med lyriska utgjutelser och beskrifningar isynnerhet på syner, af hvilka olika personer omtala fyra eller fem, om vi ej missminna; oss. Det enda företräde detta stycke harj framför en hop gelikar, i fall man vill anse det som företräde, är, att man eger större visshet än eljest om styckets gång och slut, i anseena? till den pietet mot historien, författaren, säsom !-PYS8 anmärkt, öfverallt ådagalägger. Dock ma Men Cj vänta ; S ; -åcon ) sig någon poetiskt klar eller ens 1 vägt! mån ny uppfattning af henne; erkännande förtjenar i alla fall, att författaren med så! varsam hand som möj:igt vidrört de dåävarande nationella förhållandena mellan svenI. skar och danskar. : Vi skulle vara orättvisa, om vi för öfrigt frånkände stycket alla förtjenster; men vi anse dessa at jemförelsevis mindre betyden-, het, då det för dramat väsentligaste saknas. I första rummet sätta vi styckets diktion,!. som, utan att egentligen vara pretisk, dock ; är värdig, ren och vacker sant fri från svulst och grannläter. Vidare förråda åtl skilliga scener en ej förkastlig kännedom, om de teatraliska effekternas ästadkommande, t. ex. domkyrkoscenen i andra akten, ehuru folkets närvaro. der liksom i sista aktens slutseen förekommer 0ss temligen omouverad. En fosterländsk anda går genom Idet hela, och en del scener äro äfven irentt I dramatiskt hänseende ej illa byggda, om än y någon djupare begäåfning åt detta håll ej! kan spåras. I det yttre presenterar sig I I stycket ståtligt genom den stora personalen, de pittoreska drägterna och det omvexlande , sceneriet. I Om utförandet kan, efter hvad som synes 4 af det föregående, ej vara synnerligt mycket att säga. Hr Swartz, fom innehafvares at titelrollen, sade sina saker med vanlig, elegans. och måtta, men kunde ej, äfven : med bästa vilja, förläna rollen något högre , intresse. Jemväl hr Hanson som Gustaf i Trolle gjorde aktningsvärda försök och lyc-4( kades tillen viss grad, emedan, enligt vår låsigt, denna karakter var den af författaren j ljemförelsevis bäst tecknade. Öfrige medspelande förtjena älven allt loford i hvad på 1 dem avkom. Hr Swartz inropades såvällj efter andra som femte akten, vid hvilket!; -Isenare tillfälle han tillkännagaf, att förfat-; Itaren var för direktionen okänd. Salongen l var fullsatt och i anledning af dagens be-. I tydelse festligt upplyst: EEONOMISEKT.