Aftonbladet – 6 november 1865, sida 2

ett nytt offer och ville lemna henne och hennes mor i frid. Men om dessa tankar hastigt genomforo Beatrices själ, infunno sig dock snart andra, mer ädla och storsinta. Hon såg mr Gervoise rakt i ansigtet och sade med ett löraktfullt leende: Carnoosie är mitt, och jag tänker, så mycket det lyster, lägga mig uti hvad som passerar under dess tak. Jag gjorde bara ett förslag, sade mr Gervpise mildt och lyfte sin hand upp till örat för att höra hennes svar. Mr Gervoise hade på sista tiden visat sympciomer till döfhet, antingen lätsade eller verkliga. Jeg lärer inte köpa mig4, evarade BeatriceX, och dessutom bryr jag mig föga om huruvida kedjan är kort eller läng. Hon reste sig upp, likaso u för ett antyda att samtalet var sluradt, och mr Gervoise steg äfven upp och sade i samma milda och artiga ton: Det var verkligen bra ledsamt, Beatrice. Han lemnade rummet, och Beatrice satte sig äter ned och drog en djup suck. Hon insåg att hon skulle få en lång strid att genomgå, och hon var micket trött. cHvad är väl den der lilla röda och hvita varelsen för mig?2 tänkte hon nästan förtrytsamt. Hvarför bekymrar jeg mig om benne? Och hvad har väl jag att göra med hennes far? dag varnade honom och har inte glömt nuru han mottog min varning. Jag Önskar af hjertat att Rosy ville lemna mig i fred. Hon märkte ännu samma afton att Rosy åtminstone icke skulle komma att störa henne i brådkastet. Hon hade efter mid dugen gått ut på terrassen och stod och lutade sig mot balustraden och såg ned på iontänerna, då en röst bakom henne haifhviskade: