Aftonbladet – 4 november 1865, sida 2

Jag önskar att jag aldrig hade sett det?, och utbrast i tårar. Det låg icke i Beatrices natur att kunna motstå ett sådant vädjande till hennes sympati. Hon lade ifrån sig sin ritbok och vände sig till den stackars lilla verelsen, som satt och gret och snuyftade, som om hennes hjerta velat brista. Var vid godt mod?, sade hon, ?det blir väl bättre.4 ?Hun sade till mig att jag inte älskade honom?, snyftade Rosy, ?att jag älskade vn far och hatade honom.? Det är bara därskaper.? Jag hatar mr Gervoise!? återtog Rosy häftigt. . Beatrice betraktade henne medlidsamt. Åtven hon visste således hvarifrån all olycka kom på Carnoosie. Det är han som sagt min men att jag te älskade honom — Autony berättade mig det. sSädan fader, sådan son4, tänkte Bearice. Jag önskar att jag väl vore härifrån, ade den unga frun gråtande, jag kan alang bli lycklig här. Jag är öfvertygad att nin piga berättar mr Gervoise allt hvad jag gör och säger. Ack, miss Gordon, jag känver mig så hjelplös och ötvergifven, miss Gordon — råd mig hur jag ska göra !4 cJag kan inte, svarade Beatrice. Jag skuile önska, för er skull, att ni vore långt borta från Öurooosie, men det står inte i min m-kt att råda er. Men hur bär ni er åt? frågade Rosy inyo. Ingen blander sig i edra angelägenheter. Ni är fri som fågeln i luften, och mr Gervoise är rädd för er. E:t meliavkoliskt leende visatle sig på Beatrices ansigte. (Firts.)