Aftonbladet – 4 november 1865, sida 2

nes tankar återvände till den lilla Rosys bleka, sorgsna ansigte och tärfyllda ögon. Antonys hustru hade blifvit förskräckligt förändrad, hennes kinder voro infallna, den fylliga lilla gestalten hade magrat, och hon gick och sög så olycklig ut, att Beatrice aå de möttes, hvilket hände temligen sällan, kände ett djupt medlidande med henne. Mrs Gervoise åt på sitt ruin, och Beatrice var glad att kunna vara hos henne och icke behöfva lyssna till mr Gervoises artiga oförskämdhet eller till Antonys råa anmärkninvar, båda ställda till den unga frun. Alkifrån mr Stones afresa hade den unge mannen behandlat Rosy på ett sätt, som om hon hade förlorat sitt behag i hans ögon. Var hans korta kärlek uttömd. harmades han öfver sin hnstrus ömhet för hennes far, eller, hvud 80 a vore ännu värre, var hans natur så läg, att han föraktade den försvarslösa varelse, som han nu ostraffadt kunde plåga? Skall jag väl låta honom forsätta att pliga henne ?? tänkte Beatrice, och just som hon tänkte det, kom benne ett latt rass lande i gräset att vända sig om. Hon sög unga mrs Gervoise komma fram mot det ställe der hon satt. Hon hade en sorgsev och slö min och stannade vid Beatrices sida. Hvad ni tecknar vackert?? sade hon men en suck. Beatrice såg upp. Det var spår af tårar på Rosys kind. De ha varit i dispyt. och hon vill tala om det för mig, tänkte Bea. trice, och hon svarade temligen kallt: Det gläder mig att ni tycker så !? Det finns mycket att teckna af på Car noosie, fortfor mrs Antony Gervoise oct satte sig ned i gräret vid Beatrices sida, Ja, ganska mycket?, svarade Beatrice. En tystnad uppstod, derpå sade mrs An. tony Gervotse i haftig ton!