Aftonbladet – 4 november 1865, sida 2

tt icke sticka upp stora och farliga ord. — Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning tttrar med anledning af adelns och prestetåndets utskottsval: Ridderskapet och adelns utskottsval hafva, ikasom presteståndets, uttryckt en mening dagens stor. fråga —det hvilande repreentationsförslaget — som vid första anblicsen icke lofvar godt för denna saks framsång. Dessledamöter i konstitutionsutskotet äro kända motståndare till hvarje repreentationsförändring. En fördel ligger emelertid härutinoan, pemligen den, att man nu ned visshet kan bedöma vigten och värdet af tt framskjutet program, som begagnas såsom lockmedel vid detnu hvilande förslagets örkastande. När detta program uppfyllt itt ändamål, så skall det i si ordning förastas, alldeles såsom det höglofliga ständet andlat flera gånger förut. Emellertid emoitager man den fägnande underrättelsen att många adliga represenanter, som tillförene varit afvogt stämda not det hvilande förslaget, nu äro beredda itt rösta för detsamma, sedan de deraf tasit kännedom. Det lärer nemligen vara örhållandet, att mängens omdöme hittills berott blott på hörsagor, utan att man stulerat sjelfva förslaget. Det lärer ock kun1a antagas såsom visst, att riddarhusets ädaste och mest upplysta män äro för reformen, många omlattande densamma med stor tver, hvaremot motständet lärer vara att söka hos en mängd unge män i verken och vid garnisonsregementena, hvilka tycka det vara trefligt att då och då gå upp på ridiarhuset. Det är alitså i deras händer afrandet af denna fosterlandets vigtiga anselägenhet hvilar. Läåtom oss dock ej misströsta! Saken är för god att ej erhålla en lycklig utgäng. Här framställer sig emellertid ett tilifälle för de båda första stånden att vinna en lysande berömmelse, sådan som historien sällan erbjuder. Föreställom oss att de, gripna af en fosterländsk hänförelse — och säådana stunder ges i menniskans lif — läte med enighet sitt ja ljuda för det hvilande förslagets antagande: hvilket jubel skulle ej deraf uppstå i hela landet! Hvilket skådespel hade ej Sverge dermed erbjudit den öfriga civiliserade verlden! Ett enigt folk, som jagat allt ståndssplit på flykten och nu stär uppbärande sin konung och hans regering, rackande händerna inbördes till vänskap och försoning och till löften att befrämja, i mindre och vidsträcktere kretsar, menusklighetens och fäderneslandets höga intressen — ett sådant folk skulle bjuda aktning, vore det ock än så litet och undangomdt. Det skulle vinna ej blott i moralisk, utan ock i yttre makt. Och en gång genomförd skulle den nya författningen — det är vår innerliga öfvertygelse — göra Sverge till en mönsterstat bland konstitutionella länder. Man må väl ej undra öfver att den som byser denna öfvertygelse med lefvande visshet, och ser å ena sidan det vackra skådespel, som kan uppkomma, men på den an: dra det split, den söndring och vanmakt, som mäste lölja af förslagets förkastand man må väl ej undra öfver om han bäfvar af orolig väntan på utgången. Och hvarför ska!l ej i första rummet presteståndet eftersträtva att vinna den lyckligare utgängen? Hvad har väl detta ständ för hugnad af ett eller annat års qvarsit tande såsom särskildt stånd i representationen, att det vill köpa densamma med der ofantliga uppoffring för sig och landet, som ligger i förkastandet af ett representations förslag, hvilket omfattas af hela nationen, sedan det blilvit upprättadt af mogen och patriotisk statsklokhet samt framlagdt a konupgen oah hans af hela folket uppburna rådkammare? Har man än, fången i gaml: föreställningssätt, ej kuovat frigöra sig från farhågor rörande den stundande nya ord ningen, så bör man väl dock hysa nog för tröstan till sanningens inre kraft, att tro på dess fremgåvg äfven i de nya formerna, obe roende af presteständets deltegande i en för åldrad representation. Rätt eller orått — derom döma vi ej nu r dock det törhållandet faktiskt: aiton förslaget anteges, ju enhälligare desto bäut re, så uppstår Get glädje, lugn och en för sonlig stamning i lundet, men om det för kastas — mutsatsen — Fö: hvilkerdera a dessa känslor är nu presterskapet kalladt at verka? Månne ej ståndets votum bör ytterst be tingas af svaret på denna fråga? oo——