Aftonbladet – 4 november 1865, sida 2

Franska handelstraktaten utgör för närvarande den mest brännande trågan i norska storthinget. Som bekant är, nedsatte storthinget en särskild komitå för frågans granskning, dock icke med hänsyn till traktatens inverkan på Norges handel och industri, ty i detta fall gillas den allmänt, utan med afseende på traktatens grundlagsenlighet. Den nämnda komiten, som haft 10 å 12 sammanträden, afslutade sina vidlyftiga öfv-tläggningar sistlidne onsdag. Striden inom komiten har vändt sig omkring traktatens förhållande till 72 i Grundloven. ?Regeringen har? — yttrar Kristiania Morgenblad — i de framställningar, som äro offentliggjorda i storthingsdokumenterna, m ra ärligt än klokt satt vapen i hand på hr Sverdrup, hvilka han icke försakat att begagna.? Vid de särskilda sammankomsterna ha olika fraktioner uppstått i komitn. Vid slutsammankomsten bildade sig tre grupper. Sju ledamöter, hrr Schweigaard, Faije, Harbitz, Chri stiansen, Smith-Petersen, Lorch och Wiel, gåfvo obetingadt samtycke och approbation till traktaten, i öfverensstämmelse med den kungliga proposi:ionen. De två andra fraktionerna bestodo hvardera af fyra ledamöter. Af dessa ville tyra, hrr Steen, Veseth, Richter och Krogness äfven tillstyrka traktatens godkännande; men med en admonition till regeringen, att dylika traktartmessiga bestämmelser icke framdeles må träda i krait, förrän storthingets stadfästelse derå först vunnits. Denna uppmaning? — tillägger Morgenbladet — tager sig mest förunderligt ut i jemförelse med föregående storthings hållning gent emot frägan om en traktat med Frankrike.? Den tredje fraktionen, bestående af hrr Hammerstad, Ueland, Sverdrup och Aarflot, ville hafva ett beslut i den syftning, att : det nuvarande storthinget skall allenast för sin del godkänna traktaten. Men dette vilkor uppgtver Morgenbladet att nämnda ledamöter dock icke vilja hafva inryckt i sin reservation, ehuru de ej hafva något emot att deras meniog blir storthingets beslut; ty traktaten skulle då faktiskt vara kullkastad genom att göras beroende af fram tida vilkor, på hvilka den andra kontrahenten, kejsaren af Frarkrike, icke har gätt in. Emellertid antaga vi? — slutar Morvenbladet — att den upplysta meningen i landet kan förhålla sig temhgen lugn gentemot dessa skenbara bemödanden att tillintetgöra en traktat, hvarom thinget sjelf anhållit och som värt handelsstånd har mottagit med så mycken glädje. Ansträngningarne äro näppeligen allvarligt menade. Ingen majoritet i stortbisget vill öfvertaga ansvaret för de stora politiska följderna af traktatens kullkastande.?