Aftonbladet – 1 november 1865, sida 2

Det skulle vurit alltför svårt att stanna i den lilla transka byn och på samma gång vara skild från honom. Här kan jag bära mitt öde: jag har sjelf valt det och ska söka finna mix deruti.? Men det var ett hårdt öde, och hård var den strid hon måste kimpa mot sitt eget längtansfulla hjerta. Hon hade afstått från Gilbert och det var intet tvifvel om att hon hade handlat rätt. Hvartll tjenade väl en förbindelse, hade hon sjelf sagt till honom, som endast var en vädlig snara för dem begge? Men ferlig, som den var, hade den också varit en glädje — en djup, ionerlig glädje. Och nu var den förbi. Hon kunde icke längre tänka på honom och säga: Han är min ! Hon kunde icke längre vänta dessa ömma och dock så manliga bref, som i så lång tid hade närt heunes hjerta. Och likväl älskar han mig änvnu?, tänkte Beatrice, om jag beböfver skicka bud på honom, så kommer han.? Det låg sätlhet i denna tanke, en trium:ersnde sällhet, väl egnad att glädja en stolt qvinnas hjerta. Och då Beairice så tänkte, vandrade hon i de väldiga trädens skugga med en snabb och liflig gäng. Hon gick, som om hon ginge för aw möta Gilbert, men ack, hennes öga mötte endast Carnoosies vidsträckta, gröna fält; hon såg sig sjelf, herrskarinnan öfver denna ståtliga öken, skad, men allena. Hon stannade och vände blicken åt alla sidor. De ståtliga träden böjde sina gröna toppar till ett hvalf öfver hevues hufvud. Huru väldiga, huru eviga syntes de icke, dessa hennes barndomsvänner och hennes ungdoms tröstare och hugsvalare! ?Jag nndrar om de kävna mig, såsom jag känner dem?? tänkte Beatrice. ?Jag undrar om det betyder något för dem; om