Aftonbladet – 1 november 1865, sida 2

pade Beatrices hjerta. Allt var förbi — allt! Denna sol var bennes öde. Det gul: klotet vidrörde de blåa vågorna: nu va hon endast en haif sol, det var endast dej sista ljusa kanten of den gyllene globen — det vär intet — hon var lörsvunnen — ti dens mörka, bittra vatten hade tillslutit sig öfver henne. PBeatrice!? utropade hennes mor, son kände sig helt förskräckt öfver heznes tröst lösa, stirrande blick. Beatrice vände sig om. TAck min älsklng?, sade hon lidelsefullt. Yhan har lemnat mig för alltid — och mit hjerta är krossadt!? En lång tystnad följde. PAck att jag vore död ! sade mrs Ger voise i klagarde ton. Det är jag som ä) kn dertill — det är jag som är skuld der b mm Beatrice for upp med ett slags förskräc kelse. Om du älskar mig, tala aldrig är, ut: brast hon — hör du det, aidrig!? Och som daggen nu börjs de falla, 1t0g hon hennes arm i sin och förde henne bort. Då de kommo hem, funno de mr Gervoiet väntandv på dem och butter och sur öfver deras långa bortovaro. ?Det förvånar mig på det högsta, miss Gordon, att ni så länge häller mrs Gervoise ute.? Beatrice svarade icke. Hon kände dödligt hat i sitt hjerta, och hon kävde äfven att detta hat var ett brott. Om en timme resa vi tillbaka till Carnoocie?, fortfor mr Gervoise. Var god och skynda på? Mrs Gervoise kände sig högst olycklig, men vågade icke svara. Beatrice hade beslutit att icke tala uch stod och såg ut ge