Aftonbladet – 31 oktober 1865, sida 2

konungens och folkets önskningar till mötes, I och till en ej ringa del så benäget för reformen, att, derest intet hinder möter från j adelns sida, det bifaller förslaget. Detta kunna vi ej finna innebära annat än att den stora pluraliteten är ötvertygad om reformens nytta och nödvändighet. Visserligen hafva vi hört, att man af rädsla för det ansvar, som vore förenadt med ett nej, skulle foga sig efter omständigheterna och derför skall vara betänkt på en prestlist?, så att man inom ståndet skulle uttänja diskussionen så länge, att adelns legioner skulle hunnit både tala och votera, innan presteståndet fattat sitt beslut. Men ett ett stånd, som är något månt om sitt anseende och sin aktning inom landet, skulle vilja på detta sätt lista sig fram efter omständigheterna och göra sitt beslut beroende af ett så regellöst stånd, som adelns, hvilkens beslut ena dagen fattas af 12 personer, andra dagen af 5 å 600, är ett påstånde, hvartill vi ej för presteståndets egen heder skulle kunna sätta tro. Lika litet kunna vi föreställa oss att presteståndet vill genom utskickade taga emo: underrättelser af de adliga partiernas ledare och på grund af de uträkningar, på anländt, anländande eller väntadt reservmanskap i och för voteringen på riddarhuset, som af dess ledare meddelas, bestämma sin öfvertygelse i denna landets lifsfråga. Blotta misstanken för ett sådant förfarande gör presteståndets anseende skada. Vill presteständet behålla nationens aktning måste det uppträda sjelfständigt antingen på konungens, de båda öfriga tåndens och det svenska folkets sida, eller ock vara beredt att ensamt ansvara för ett nej och de följder för stat och kyrka detta innebär. Tänk om adeln eljest skulle göra presteståndet det sprattet, att, sedan presteståndet lagt ett nej i vågskälen efter öfverenskommelse med adeln, dennas reformfiendtliga ledare, sedan frågan genom presterna fallit, . för att vinna popularitet sade ja. Men utom det att klokheten och försigtigheten bjuda presteståndet att i adeln frukta Danaos et dona ferentes?, bör ståndets hederekänsla, dess förpligtelser emot det land det tillhör, den lära det förkunnar och den verksamhet detsamma är ålagd, äfvensom dess skyldighet att infria gifna löften om sina orättvisa ståndsprivilegiers uppoffrande, mana ståndet att tänka på landets väl och kyrkans sanna fördel i första rummet. Kan presteståndet, som för sin närvaro i representationen haftatt tacka sitt förtroende hos folket, verkligen vilja tänka på ett bröbraförbund med adelsståndet, för stt gå i härnad emot konungamakt och folkmakt, likt katolska prelater och högättade magnater under unionstiden emot Engelbrekt, Sturarne och Gustaf Wasa? Vi tro det ej. Ej heller kan presteståndet skörda nägra fördelar derpå. Hvart kyrkans yttre makt i ett sådant förbund komme att taga vägen, har historien förr en gång upplyst. Dessutom kan tiden vara inne för presteståndet att hafva vuxit ifrån sin underdåniga buspredikantställning hos ridderskapet och adeln och att i dess ställe anse för sin ära att framträda såsom svenska folkets själaherdar, På samma gång som ståndet bör för sitt eget anseendes skull upphöra att tåla och låta sig nöja med de egennyttans koalitioner emot representationsfrågans lösning, som ståndets prelater ingått med förkämparne för ett stånd, hvilket endast i den polska adeln haft sitt motstycke i historien. Afsigtslöst ställde ej Sverges konung till presteståndets helsningsdeputation dessa varnande ord: Ju närmare det svenska presterskapet är med det svenska folket förenadt, desto uppriktigare skall det alltid söka verka till dess sanna väl, och utan anledning förklarar icke svenska bonden i sin helsning till svenska presten att ?de tecken till söndring? dem emellan, som förspörjas böra tillskrifvas ståndsrepresentationen och att representationsförslagets untagande? skall förqväfva isin brodd det groende missnöjet på samma gång som en motsatt utgång skall framkalla splitets och tvedrägtens vådor.? Vi fråga presteståndet, om det tror, atti en tid då med mer än vanlig skärpa i diskussionen de religiösa frågorna göras till föremål för pröfning; då en andlig jäsning och rörelse 1 sinnena eger rum, som kan ledas till det goda, mea om hvilken man ock kan befara, att den yttrar sig i annan riktning; då tillika den moraliska slappheten visar sig i märkliga former både på samhällets höjder och i dess djup; och då således själavärden påkallar prestens alla omsorger och tankar; tror presteståndet sig under sådana tider böra fortsätta en politisk verksamhet, som varit egnad att allt mer omkring sig utströ på dess egentliga verksamhetsfält splitets och misstroendets draktänder? Presteståndet har att göra sitt val, antingen att på förtroendets grundval göra prestens verksamhet välsignelserik och fruktbringande, och vinna medborgares aktning och sin konuvgs förtroende, eller ock grundlägga tvedrägt mellan prester och åhörare, och söka sin tröst i en riddarhuspluralitets nådiga välbehag; — må det välja. Utskottsvalen för ridderskapet och adeln hafva i dagens plenum blifvit bekantgjorda och ha utfallit på följande sätt: