Aftonbladet – 30 oktober 1865, sida 3

baft anledning att misstänka de båda första stånden för någondera delen.. Men skulle man också byst några sådana förutsättningar, så hafva de, åtminstone här i trakten, blifvit ganska betydligt nedtystade af det echo från riksdagslifvet som trängt fram till oss i skepnad af talmännens och ståndens helsningstal , hvilka denna gång undantagsvis blifvit lästa och kommenterade med stor uppmärksamhet. Ett särdeles godt intryck gör allt hvad som blifvit sagdt både till bondeståndet af dess talman och å ståndets vägnar till medständerna. Det är medvetenheten om samhälliga intressen och medborgerliga pligter, som yttrar sig med manlig enkelhet och utan rhetorik. Hr Schwans helsningstal är en blandning af ljust och mörkt, hvari mörkret slutar med att uppsluka ljuset; för öfrigt på sitt vis ståtligt, såsom allt som kommer från det hållet. Hr Hiertas tal till adeln erinrar om det klassiska Naturam furca pellas ex: Hun kommer dog igjen, den Hex. Skälmen tittar välbekant fram ur den politiske veteranens förhoppning att det ärnitet för reformen som denna gång fört hans gamla ståndsbröder så talrikt till riddarhuset. Det är dock ett skämt som ej saknar sitt allvar. Men den som aldrig skämtar är det högvördiga ståndet, och den högvördigste talmannen, så stor benägenhet man än må hysa för ett motsatt antagande. Vigömma dock det bästa till sist, och anmärka närmast i ordningen ett de båda privilegierade stånden denna gång öfverträffat sig sjelfva i konsten att på en ton midt emellan mjuk inställsamhet och stel högdragenhet eajolera de ofrälse medstånden. Adeln påminner bönderna om deras bolagsmannaskap i den svenska jorden, en fin vink, måhända, att om riddarhuset ej kan hjelpa till att antaga en ny riksdagsordning, så kan det i stället tjena med ett handtag att återställa de gamla införselstullarne å lifemedel. Af presterna försäkras samma medervärda riks stånd att de två just äro lif och själ, och fastän hr Lönnberg på sitt ärliga och trohjertade sätt, erinrar om några små differens-r mellan skötevännerna, slår erkebiskopen till all sådan antydan det älskväördaste döföra. Och nu det bösta. Dr Reuterdahl blir bestämdt mera vältalig med hvarje ny riksdag. Denna gång har han till den grad öfverträffat sig sjelf att han knappt lemnat någon förträfflighet qvar att upphiuna i nästa riksdags helsningstal. Skall man deraf sluta att h. h. förutser antagandet af det kungliga representationsförslaget och derföre på engång uttömmer hela sitt orator:ska snille ? Den som lefver får väl se, men hvad vi redan sett i detta märkvärdiga tal är ganska betydligt. Först och främst få vi veta att detta stånd är jordens salt?, och att dess himmelske mästare sjelf sagt det. Det apostoliska saltet trängde sig väl fram i högsäten och tillskansade sig en full fjerdedel i den verldsliga styrelsen. Hvarför ej så gerna det hela? Tues Petrus! Vidare förklarar erkebiskopen, att kan tiden umbära presteståndet, nog kan ståndet umbära tiden. Öm ordet ?tiden? här öfverhufvud har någon mening, så lär det väl vara liktydigt med Seculum, såsom detta uttryck begagnas i påfliga allokutioner, eller på svenska: lekmannaklassen. Detta är ett ärligt ord och i all måtto värdt att behjerta. Det är ganska trösteligt att den högvördiga elerus redan äro förberedd på en skilsmässa, från seklet?, hvilken i udernas längd icke kan uteblifva. Vibeklaga endast att ej kunna hålla oss rätt allvarsamma vid den larmoyanta häntydningen på de bögvördiga herrarnes martyrskap i ekonomiskt afseende och den patetiska försäkringen att deras dagar hädanefter ej skola blifva långa eller många, Den rhetoriska figuren har alltför ofta blifvit hörd ur gamla fnurriga qvinnors mun, som skrämma sina vänner med att de redan i morgon skola lägga sig ned och dö ifrån deras ondska. Samma slags intryck gör den utslitna frasen nu i hr Reuterdahls mun. Men utom denna löjliga id — att sätta de vördiga herrarne på svältkur på deras gamla dagar — erkänna vi att saken har sitt praktiska moment, som väl förtjenar att försökas. Låt dessa herrar i allt, utom det der martyrskapet, följa sin vilja; låtom oss öfvertala dem att för fredens skull åtminstone stanna i vinträdets skugga på sina trefliga boställen och der i lugn förtära den tionde, som seklets ondska bjuder dem, men låt dem för öfrigt två sina händer och undvika all gemenskap med ?detta vrånga slägte?, som jordens salt icke mäktat att genomtränga. Låt seklets barn å sin sida göra något liknande; låt dem söka sin uppbyggelse och gin andliga välfärd sä godt de sjelfva kunna, utan alla professionella mellanhänder och uppfostra sina barn i samma grundsatser, Och detta kan hända. Det äringen omöjlighet att den svenska allmänheten, ehuru genom sekler frejdad för sitt outtömliga tålamod, en gång kan tröttna vid den i sanning hädiska jargon, som riksdagligen begagnar de heligaste talesätt att beslöja den simplaste berrsklystnad. En sådan sinnesstämning skall förr eller sednare inträffa, då kyrklighetens band brista, emedan dess målsmän draga åt dem alltför härdt, och mer än en seklets son torde draga i betänkande att mottaga sakramenter och välsignelse utur händer, som så häårdt kniit fast i denna verldens makt och herrlighet, att de icke kunna släppa den, icke ens när de med heliga gester utbredas till den apostoliska benediktionen. Ur massan af högvälborna och högvördiga talesätt tyckes för oss här på landet, såvidt dessa talesätt skola tänkas hafva någon mening, framgå ett enda fattligt ljud, men detta i Jjuflig samklang: ?non possumus! Det säges, och har alltid sagts, att presteståndet skall gå dit adeln leder. Må detta leda sina högvördiga vänner den bästa vägen. Icke att vi vänta, ännu mindre att vi önska några våldsammare skakningar på samhällets yta, om sjelfskrifvenheten äfven denna gång skjuter ifrån sig tillfället att genom en frivillig uppoffring förtjena hela landets tacksamhet. Men den sociala brytOO -— -—a M Mm Hr DD — HH Br MH Vv RS ot FR ON FAR AD ne mm mm Åh (M fn jr CD AO