Aftonbladet – 30 oktober 1865, sida 3

Ett memento! Man beklagar den oväntade och sorgliga splittriogen inom borgareståndet, men försäkrar å ena sidan, och invaggar sig kanske å den andra i förhoppning att densamma icke i något afseende skall inverka på riksdagens stora hufvudfråga. Hur korttänkt detta är skall blifva lätt att visa. Antager man att en majoritet på riddarhuset kan finnas benägen att i samband med presteståndet förkasta representationsförslaget, så bör man väl också antaga, att de som stå i spetsen för en sådan majoritet äro nog fosterlandsälskande för att först noga öfverväga de närmaste följderna af en sådan frågans utgång. Då visar sig perspektivet af reformens idkeliga återuppträdande vid nya riksdagar, den närmaste inom ett år, alltjemt med det understöd af opinionen i landet, som med kraft och allvar mer och mer skall tillväxa och måhända redan på förhand yttra sig i ståndshat och ovilja mot enskilde. Vidare: svårigheten att bilda en ny konselj, bunden vid en ettårig statsreglering, som till det allraringaste omfång inskränker hvarje anslag, en konselj, satt att efterträda den; som genom liberala reformer i allmänhet, och synnerligast genom det nya representationsförslaget och den uppriktighet hvarmed det blifvit understödt, i så hög grad uppburits af allmänna opinionen. FEller hvar äro de män, i besittning af konungens förtroende, som finnas villiga och lämpliga att intaga en så efemerisk ställning gentemot den allmänna opinionsstormen? I sanning, riddarhusets ledare, som till en så stor del utgöras af embetsmän på höga förtroendeplatser, skola mer än någon betänka om ej, under sådana förhållanden, deras åsigter rörande reformfråan dock böra underordnas den, som konung och folk så endrägtigt och otvetydigt hylla. Men om för de båda privilegierade stånden — på hvars samdrägt i representationsfrågan ingen kan tvifla — utsigt plötsligt öppnar sig att konstitutionsutskottet skall till hvilande antaga ett nytt, på ett eler annat sätt hopflickadt eller modifieradt förslag till nationalrepresentationens ombildning; — och, ännu mer, om statsutskottet, vare sig på egen hand eller efter nytt vederbörligt förslag, kan förmås uppgöra en statsreglering för 3:ne år, som i förstärkt utskott göres gällande, och som säledes utestänger nödvändigheten af urtima riksdag — då har situationen blifvit en helt annan, då äro vi inne igen i de gamla hjulspåren sedan 1815. Man kan då ånyo trösta sig med det gamla ordspråket: den som vinner tid, vinner allt. Nationen har hittills tryggt litat på samdrägten och kraften hos de begge folkvalda stånden; och fullkomligt afgjordt är också att, om än inom borgareståndet någon enskild obetydlig motvilja mot reformförslaget skulle finnas, den stora majoriteten hos dessa stånd allvarligt vill detsammas framgång. Derföre skulle icke — annorlunda än genom lyckträff medelst den förseglade sedeln, på hvilket kort väl ingen, i en dylik fråga, vill våga insatsen — någon ny plåster-reform blitva af konstitutionsutskottet till hvilande antagen för att uppehälla modet hos nationen och, hvad vigti. are är, ingen för 3:ne år beräknad statsreglering kunna bringas till stånd, om borgare och bönder oryggligt samverkade. Men en enda öfvergående röst från dessa stånd i de begge nämnda utskotten — och hela ställningen är förändrad. Det skall snart visa sig om hvar och en af de ledamöter i konstitutionsoch statsutskotten, som den Muren-Sundvallsonska ligan, efter svår födslovånda, der insatt, verkligen äro vänner till reformen, och dertill ega kraft och fosterlandskänsla nog, att emotstå de tryckningar från adel och pre: ster, som icke skola uteblifva. Lyckas mar förleda en enda af dem att öfvergå till de reformfiendtliga lägret, kan man anse se: gern der nästan gifven. På bondeståndet representanter i dessa utskott kan man der emot tryggt lita. Man har förut en gång pompöst yttrat att Europa hade sina ögon fästade pi Sverges borgarestånd; nu kan man med mindre anspråk, men större sanning säga att Sverge, och ifrämsta rummet de städer som representeras af borgareständets leda möter i konstitutionsoch statsutskotten hafva sina ögon skarpt fästade på dem. — Vi önska och hoppas att de mätte best: profvet. ÅA. P.