Aftonbladet – 30 oktober 1865, sida 2

kall framför honom, ehurx det icke fanns spår till färg på hennes kinder. ?Du har rätt, och jag hade orätt?, sade hon. ?Ja, Gilbert, det skulle vara vanhe drande att afstå från mitt arf, om det också vore för att lefva några få lyckliga år. Jag har ofia tänkt derpå och ofta afvisat denna tanke med förakt; och likväl hade jag satt mitt lifs hela lycka uti att få framlefva det tillsammans med dig.? Beatrice, Beatrice, fresta mig inte åter!? ?Nej, Gilbert; och hvad mera är, jag har frestat dig för sista gången. Vi måste inte endas: skiljas, derför att det skulle vara en onyttig dårskap att tillfoga oss ett sådant qval som detta; utan vi måste aldrig mera återse hvarandra. Du får inte mera skrifva till mig, Gilbert — vi få inte mera älska hvarandra.? Gilhert betraktade henne med stum och sorgsen öfverraskning. ?Nej, vi få inte mera älska hvarandra?, fortfor Beatrice, ?ty den kärlek, som inte leder till något, är ju endast en vådlig snara. Dessutom, hvarför skulle jag dölja det för mig sjelf, Gilbert? Du står för högt öfver mig, och jag står för långt under dig. Jag är så svag, så full af fel. Ack; om jag kunde, huru skulle jag inte tillintetgöra den pligt, heder och uppoffring, som aulltid sväfvar för dina ögon! Jag vet att lu älskar mig innerligt och uppriktigt, Gilbert, men du kan lefva utan denna kärlek, uch jag inser äfven att vet är bäst för dig ut vara utan den. Jag har allitfrån första början varit tadelvärd. Jag förmådde dig utt tala då du ville förbli tyst; jag ville vinda mig vi dig, då du ville vara fri. Föråt mig, Gilbert, jag förstod inte bättre. Jag hade då ett hjerta fullt af hopp och ;rodde att hvarje hinder måste vika för min vilja. Nu erkänner jag mig sjelf för öfvervunnen... Vår Iramtid. är hopplös, Låt oss derför skiljas. Vi äro uu gamla vänner; vi äro icke vidare tvenne älskande, och du är inte vidare den Gilbert, med hvilken jag stod på väg att gilta mig:? (Forts:)