RJ SJ ken) till Mitandersfors (närmare 3 mil norr om Eda vid riksgränsen). Det dröjde likväl icke länge, förrän man öfvergaf sistnämnda alternativ, såsom hvarken öfverensstämmande med landets eller provinsens intresse. Såväl öfverste Erieson, som den 1858 nedsatta jernvägskomiten tillstyrkte linien från Porla öfver Christinehamn, Carlstad och Arvika till Eda. Emellertid förlorade anhängarne af den nordligare riktuingen icke modet. Isynnerhet visade sig Fryksdals—Sunne-intresset särdeles nitiskt i sina bearbetningar. Man kan icke heller neka, att Fryksdalen hade skäl till missbelåtenhet, så länge nordvestra stambanan förutsattes öfvergå Nors-elfven nära dess mynning i Wenern, samt ej vid dess utflöde ur södra Fryken. En ny bana från Christinehamn öfver Norum och Sunne till Mitandersfors föreslogs. Att bruksegare i Nyeds socken, der Nerum ligger, lifligt skulle omfatta detta förslag, är naturligt. Men svårare är att förklara, hvarföre bergslagen så ifrigt lade sig ut för detsamma, då numera inga utsigter fonnos att få stambanan till Filipstad, men den deremot berörde Christinehamn, med hvilken punkt bergslagen utmed kommunikationsleden genom sjöarne Dagslösen, Lungen och Sjöändan hude en direkt och billig förbindelse. Afven om man det oaktadt skulle hafva åsyftat en bibana, så skilde sig den norra linien vid den trakt, der bibanan skulle tillstöta, så litet frän den södra, att man derigenom ej kan förklara bergslagens motvilja mot den sednare. smellertid börja se det se temligen mörkt ut för den nordliga liniens förespråkare. Visserligen hade jernvägskomitån trott sig finna utt terrängen å denna linie etter en flyktig undersökning synts förete mindre svåtigheter än d:n södra. Men komitea drog dock ieke det ringaste i betänkande att bestämma sig för den sednare, och detta, bland flera skäl, förnämligast emedan den norra linien allenast berörde tre at Wermlands fem stora kommunikationsleder (nemligen Frykarnes, Klar-elfvens och Sjöändans), men lemnade de tvenne andra Wermlands och Glass-fjordens) å sidan. Härtill kom längre fram de. argörande skälet, aut man å noreka sidan, till följd af de hinder terrängen lade i vägen, icke kunde möta vid Miandersfors, hvarföre norska regeringen äfven beslöt sig för Eda säsom förbindelse-linie. Deremot började punkten Arvika vid Glafsfjorden, hvilken erbjöd fördelen af direkt sjörörbindelse med Wenerns hamnar under den istria delen om året, alltmera vinna terräng. Men å andra sidan fick äfven Fryksdalen sina billiga fordricgar uppfyllda, derigenom att södra linien fråv Carlstad drogs tull orannskapet ar Harsäter nära Norselt veuns utflöde ur södra Fryken, hvarigenom Frykarnes stora vattendrag kom i direkt beöring med stambanan. Man skulle nu kunnat tycka, att NorumNyeds-intresset borde blifvit temligen mnedslaget och isoleradt. Men vid anualkandet af 1562 ärs riksdag började dess förespråkare utveckla en feberaktig verksamhet samt med en itver, som mycket liknade den, hvarmed en drunknande griper efter ett halmstrå, arbeta på stambanans dragande öfver Norum och vid Nilsby tvärs öfver sjör Fryken (unvgelär en mil norr om dess sydliga ända) sumt sedan till Wermeln, der den skulle inslå den för södra linien utstakade riktniogen till Arvika. De lyckades äfven sin räknivg återvpplifva säväl Fryksdalssom bergslags-intresset, fastän man icke kan förklara, hvilken fördel dessa båda af den norra riktningen skulle hafva. Ty ej kunde det gerna vara någon vinst för Fryksdalen, att irän Nilsby till Christinehamn få 6 mil till en hamn vid Wenern, då det blott var 2 mil från Harsäter till Carlstad; ej heller kunde det kallas en fördel åtminstone, att en jernvägsbank hämmade tratiken på Fryken. Det deltagande linien öfver Nilsby soon i Fryksdalen, kan derföre svärligen skrilvas på någon annan räkning, än ren afvoghet mot Carlstad för det Sunne-intresset j kunnat göra sig gällande. Bergslagen vanns genom förespeglingen af en bibana till Norum, ehuru den genom densamma skulle erhälla en 7 mil dyrare trafikväg till Christinehamn, än den 4 mil billigare öfver Sjöändean. För att gifva saken ett sken at opartiskhet ifrågasattes äfven en bibana från Carlstad — till Norum naturligtvis! Man har verkligen svärt att hegripa, buruledes det kunde lyckas ett relativt betydelselöst och isoleradt intresse, att så törvilla en mängd tänkande personer i altseende på deras verkliga föraelar. FEmel ertid beslöto regering och ständer vid 1862—1863 års riksdag, att nordvestra nan skulle draga3 trån Porla till Chrimn och från Arvika till gränsen. örmädde den nordliga liniens likväl genomdrifva, trots svagderas skål, att valet mellan punkterna Carlstad och Nilsby upp still framsiden samt att nys undersökningar skulle iias för båda riktningarne. Den, som vinner tid, vinner allt, tänkte de förmodlioch dröjde ej heller aft begagna sig stam! vet nordligare Jinien. Denna framställning fann dock så ringa sympatier, att motionären, som begrep att han gätt för längt, skyndade att ätertaga densamma föratt i stället — det en komite skulle nedsäitas för att till nästkommande landsting opartiskt utreda fördelarne och olägenheterna ar bäda de i e linierna. Häremot kunde gtvis ingen, som var vän af frågans ; på rättvisa grunder, hafva någor att hvarför landstinget beslöt nedsätta en n komite, äfvensom anhålla hos K. Mit att, utöfver den ef ständerna medgifna undersökningen, äfven en dylik angående lämpligaste riktningen af bibanor fcän Norom till Fdlipstad och från Norum till Carlstad skulle verkställas. E nellertid valdes rämnde komite 3 lunds, alt 3 af dess 5 ledamöter voro afgjorda anhövgare ul den nordliga linien samt dessutom båda supplernterua. Det oaktadt vi) a svårigheter att få några till Ja shöl ön nnema linan Vid da I