Aftonbladet – 28 oktober 1865, sida 2

De äro mycket vackra att se på, svarade han och betraktade henne oafvändt, Poch mycket behagliga att fånga och behålla?, tillade han och lade med en öm rörelse sin hand på hennes arm. Beatrice rodnade, såg derpå sorgsen ut och vände bort sitt ansigte. Nå, hvad är det?? trågade han hastigt. Ack, Gilbert?, svarade hon med en viss häftighet, jag måste säga dig sanningen. Det är en känsia, som plågar och förfölje mig, en känsla, som är allt annat än be haglig. Du har aldrig ettersträfvat att fö mig, ehuru jag vet att du älskar mig. Det var jag, Gilbert, som sträfvade efter att få dig, och jag är inte riktigt säker på at inte du, om du på något sätt kunde undgå det, skulle låta bli att gifta dig med mig. Det är beständigt jag, Gilbert, som tycke: ha ledt dig framåt.? Gilbert betraktade henne med stor för våning. Jag förmodar att jag pratat dumhete: nu igen?, sade Beatrice och rodnade. 4Jat, inföll han leende, du har verkli gen talat i högsta grad barnsligt, min lille Beatrice — så barnsligt, att jag inte en gång anser det värdt att vederläggas. Låt os: öfverge liknelsen om fjäriln, eftersom dv inte tycker om den, och lyssna i stället till en sann historia. För en vecka sedan satte sig en vacker fågel på ett träd, som stod utanför mitt fönster, Jag kunde ha satt ul snaror för honom, men jag ville och vågade det inte, ty jag kunde ha dödat honom eller skrämt honom bort; men jag lät mit fönster stå öppet med ett hemligt hopp. och slutligen flög han in, och jag tog ho nom och satte honom i bur. Tror du, Beatrice, att jag tycker mindre om honom der. för att jag väntade tilldess han tillitsfull kom till mig och skänkte mig den frihet. som jag intg sjelf gerna ville beröfva ho. nom, ty hvad kunde jag väl ge honom : ersättning? Litet mat och en liten bur.5 Och det är en sann historia? frågadt Beatrite allvarligt.