nanten von Hannibal härstammade, i likhet med sin stora namne från Afrika, dock ej från det stora Karthago utan från denna verldsdels yttersta söder, han var med ett ord en Hottentott: Tänken eder, ädle Wiborgare, en hottentott som residerande guvernör i eder goda stad och 1egetande med landsekreter och landskamrer liksom alla guvemmörer. Innan han uppnådde denna höga post hade han likvisst förvärfvat sig åtskilliga andra meriter, bland annat en tid tjenstgjort som pipstoppare hos Peter den store. Den store ryske reformatorn, hvars djerfva och företagsamma ande aldrig hvilade, hade nemligen velat försöka huruvida det vore möjligt att göra folk äfven af hottentotter och fördenskull genom holiändare skaffat sig en åttaårig ättling af detta menniskospecies. Den unge Boshesmannen erhöll i dopet namnet Hannibal, växte upp tillsammans med de kejserliga barnen och är i sjelfva verket en gammål bekant till våra läsare redan frän skoltiden, nemligen från Baranowskys krestomati; ty hjelten i den i nämnda arbete förekommande historietten om Peter den stores neger ärjust vår Hannibal. Han kom dock sedan i någon kadettskola och var såsom vår källa, prof. F. C. Jetze. uppgifver i sina memoirer, vid kejsarinnan Elisabeths tronbestigning kapten vid ingeniörkåren. Nu steg han allt högre och högre på ärans bana, blef generallöjtnant och förmälde sig med en tysk fröken från Estland. Ehuru välsignadt med en talrik atkomma skall detta äktenskap dock ej varit fullkomligt lyckligt, ty som en verklig O:rhello plågades vår hottentott ständigt af oro och misstankar i anledning af sina ä:tlingars något för europeiska utseende och allt för ljuslätta hy. Efter att en tid hafva varit kommendant i Reval, blef Hannibal guvernör öfver Ryska Finland med residens i Wiborg. Hurudan hans förvaltning af sitt län varit, känna vi ej närmare. Några draj tyckas dock bevisa att hans heta afrikanska blo ingalunda afkylts i norden, lika litet som han genom sin evropeiska uppfostran lärt sig att vara noggrann i valet af medlen för tilltredsställandet af sina passioner. I Reval råkade han i ovänskap med den utmärkte general Löwendahl, sedermera fransk marskalk, och fann ej på något bättre medel att tilltredsställa sitt hat, än att anklaga honom för stöld från det kejserliga lustslottet Katharinenthal. Löwendahl blef frikänd men måste taga afsked. Hannibal blef emellertid guvernör 1 Wiborg. Hans förnämsta åliggande blef nu öfvervakandet af den nya, gränsregleringen med Sverge efter freden i Abo 1745. Lik alla andra som frän Ryssland kommit till vår ort, fick han ock lust ait blifva ansässig i FinHans tycke föll på ett välbeläget landtställe, hvil ket dock olyckligtvis låg på andra sidan om den nyss utstakade gränsen mot Sverge. Vår man fann dock intet hinder deruti; utan påbörjade oförskräckt uppbyggandet af ett ståtligt palats, då de svenska embetsmännen blandade sig i saken. Man blef tvungen att skrida till diplomatisk underhandling, och först efter en långvarig notvexling kunde den djerfve Hannibal förmås att draga sig tillbaka. Huru länge hans regering i Wiborg sedan varade, samt hans vidare öden, är oss obekant. Visst är att i Ryssland ännu finnas personer som bära hans namn, och vi påminna oss någonstädes hafva sett en uppgift att skalden Puschkin varit en afkomling af. denne vår hjelte. — Ett ovanligt sommarnöje. En familj hyrde ett sommarnöje ett stycke utanför Norr tull. Ditflyttade kom en dalkulla och erbjöd sig att sköta trädgården och hielpa till med l hvad som förekom. Från hyresgästernas sida: mottogs anbudet med nöje. ty Britta såg beskedlig ut; men enda hindret bestod deri, att icke ens det minsta skrymsle fanns för henne ! till pattläger. A dermed blir det nog bra, sa Britta, och så var aftalet uppgjordt. Hon inställde sig punktligt hvarje morgon till arbetet! och försvann om aftonen. Hvar, bor du Britta?? sporde frun en Jan — Å der bortnas i: en träbyggning, svarade kullan och sträckte ut: handen för att anvisa riktninge Å sedan solen gått ned, företog fam dring i skogen. Efter en stunds törlopp kommo de till en stor gran med yfviga grenar. Derunder låg ett Sockerfat. till hälften fyldt med halm och från detta hördes väldiga snarkningar. Ett par strumpbeklädda ben sköto fram ett stycke utanför sockerfatet — och der hade Britta sin sängkammare. Morgonen derpå upplyste hon, att ett precist likadant sommarnöje hade hon begagnat två år å rad, men första sommaren hade det varit svårt, ty då begagnade hon ett sockerfat, som ej hade någon botten. Men, kära Britta, sade. frun, då det regnar, så blir du ju våt.? — Åja visst, men bara om bena och di torkar snart. Hon begagnade samma sommarnöje till hösten kom och herrskapet inflyttade till staden.