j L RICE VUVTJE9S PItfe Ev St SE BELUS FI om spelas af gamla aktörer, men ändock r salongen temligen fullsatt. Man märker lott ett och annat tomrum på första raden, varifrån fruktan för koleran förjagat några pektatörer. Men parterren är på sin post, ch jag är med parterren, ty der behöfver ag ej genera mig. Jag tänker applådera, är tillfälle yppas, och hvissla, när jag så inner lämpligt, detta alldeles oberoende af I ordinarie claque, oberoende af den öfiga publiken och oberoende af hvad slags uktoritet som helst. Men pjesens innehåll imnar jag ärligt berätta för er och säga mru aktörerna spela. Biir Aftonbladet icke vöjdt med min uppfattning af skådespelet, är jag mia väg igen, och det fär söka sig n ny referent af det stora pariserspektaket hösten 1865. Pjesen heer: det Stora Kejsardömet, en idsmålning i många tablåer med militärvolutioner, orientaliska eldar, romerska jus och allehenda annat fyrverkeri. Det ir en granm pjes med ofantligt många väl xostymerad.e komparser, men de handlande personernas roller utföras af en enda skådespelare, en man med stor talent. Nu vet ni hvaom det är fråga, och nu kan jag gå till detijerna. Sedan kesaren åter slagit sig ned i Saint Cloud, cetblir likväl blott ett kort uppehäll, har sor liflighet förmärkts i sjeltva: regerandet. Ministerkonseljer hållas ofta nog med starka diskussioner, säger man. Det sednare tror jag icke på, ty icke beöfver man taga upp tiden med diskussioner, då det är kejsaren sjelf, som bestämmer allt. Emellertid arbetar man, det är visst, och ministrarne, d. v. s. herrskarens tjenare, äro flitigt sysselsatta med expedierande. För ett par dagar sedan slutade också Conseil detat, som icke är ministrarnes konselj, sina sommarterier och är nu som bäst i farten atit revidera åtskilliga från förra terminen effterliggande lagförslag samt att utarbeta nyra förslag, som skola voteras, jag menar som ovilkorligt böra voteras af näst sammanträdl nde lagstiftande församling. De, hvilka fortfarande inbilla sig, att den närvarande regimen slutligen ämnar släppa l: efter något ar allenastyrandet, vänta ganska mycket af nästkommande lagstiftande session. Grefve Walewski, den nye kammarpresidenten, har haft många audienser hos kejsaren, och deröfver gör man i Paris rätt flitga kommentarier. För det första skall Frank.rise naturligtvis hugnas med liberala refommer?, en gammal förhoppning, som mångeen är nog sangvinisk att icke vilja släppar ifrån sig. Saliga äro de som tro. För ddet andra väntar man att kejsarens trontall ekall innehålla något märkligt om de ?naaturliga gränserna?. Men först och främst ! kanske väntar man ett bestämdt tillkännagifivande om den tidpunkt, då franska trupperrna komma att lemna Mexiko, och detta veore onekligen det mest välkomna, kanske verkkligen mer välkommet än några i sig sjelfva föga betydande, oktrojerade liberala reformer?. Ett rykte förkunnar, at franska regeringen funnit för godt att klippa af alla eventualite:er från Nordamerika och göra en slags ny Septemberkonvention? för den mexikanska frågan. I sammanhang dermed skulle då: ställas en betydlig reduktion i krigsoch marindepartementerna. Ja, man nämner till och med summan och tror att 40 millioner fr. skulle besparas. .Jag anför deta, icke så mycket för att söka.a öfvertyga er, att en sådan reduktion ver:rkligen kommer till stånd, som ej mer för : alt fästa er uppmärksamhet på ett rykte, hhvaråt man verkligen gläder sig i Paris ochi som vi ar att allmänna opinionen numeraa lärt sig inse fredens fördelar. Det krigiskka skräflet finner icke mera anklang i Frannkrike. Det kan ni tycka vara högst besynnnerligt, men sannerligen jag rår derför. Kejjsar Napoleon har också under sednare år tillräckligt visat, att han vill bibehälla fredden i Europa; men deraf följer tyvärr icke att han vill göra några inskränkningar i dem stora soldatlyxen. Sådan är mannen, och i kunna icke förändra honom. Han kan icke lefva utan krigisk ståt omkring sig, älven om han sätter freden högt. Hvad d naturliga gränserna? beträffar, är det att förmoda, det kejsaren, i fall han rörer vid den saken i trontalet, gör detendast för att bekräfta det Frankrike finner sig väl af sina närvarande gränser. Ett sädant tillkännagifvande vore åtminstone i full öfverensstämmelse med den önskan, som hyses af flertalet inom nationen, skulle det också icke smaka den lilla clique, som ännu i dag ordar vidt och bredt om att den franska äran behöfver en territorialutvidgning. Denna clique betyder så ofantligt litet, men den har ett par organer inom franska pressen och det är isynnerhet en tid: ning, IOpimion Nationale, som egnar sig åt en agitatiom, hvilken skulle rycka uppmärksamheten frrån inre förhållanden och vända den uteslutaande utåt. Nämnde blad går sannolikt äfvena till Sverge och skulle der kunna åstadkomnmaa en högst oriktig föreställning både om aallmänna opinionen här och om franska regeeringens yttre politik. Det ser ut, som hadde man då och då i Sverge sväfvat i fullkomlig okunuighet om nämnde politiks tendemser, och det var ju en tid, då man der troodde att Napoleon II icke önskade något högre än att till Polens bistånd börja ett krig mot Ryssland, liksom len annan tiid kom, då man i Sverge invaggade sig i den förhoppning, att fransmännens kejsare stod färdig att för Danmarks skull skicka sina härskaror mot Tyskland. Men de tiderna äro väl, Gudi lof, förbi. Att i våra dagar åter börja med några så dana förhoppningar, kan väl icke falla nå. gon svensk in. Men om man söker sin kän. nedom om franska politiken blott i t. ex. FOpinion Nationale, vore det förlåtligt, om man kom på irrvägar. Ni har kanske lik väl redan lagt märke dertill, att ifrågava rande tidnimg ifrån att vara Preussens af. svurne fiende plötsligt blifvit den Bismarck ska politikens varmaste förespråkare. Så dant är det: bladet. Nu vill cet att Frank. rike skall göra förbund med Preussen. Trc icke att det; är en fransk politik. Grefve v.. Bismarcks besök i Biarritz, hans samtal mad Ioicsaroen Aanh 3 allt visade håg RA MAA a mm of FA DN FÄLLA mn Pn ARA Mm rr MM I