ringaste annat åstadkommes, ehuru vi visserligen icke få invagga oss i alltför stor säkerhet. Kejsar Napoleons fredspolitik san möjligtvis, oaktadt alla cirkulärer från Drouyn de Lhuys, mer och mindre skarpa not Gasteinfördraget, finna det fördelaktiare att hafva Preussen till vän än att hjelpa kandnaverna till deras förhoppningars reaiserande. Ja, derpå böra vi vara beredda. ro icke, sade jag nyss, det vara en fransk volitik att sluta förbund med Preussen, och ar upprepar det, men det kan slutligen lifva en kejserlig, hvilket icke alltid komner på ett ut. Derpå är t. ex. den mexisanska affären ett sorgligt bevis. Men det blir för mycket politik på en vånd, säger ni. Det kan jag icke bjelpa. Jag vill, innan jag slutar i dag, fästa er uppmärksamhet på en annan fråga, hvarom man börjar åter mycket tala, nemligen den orientaliska, hvilken om den icke står mycket nära samband med hvad som intresserar Sverge, dock ej heller är svenskarne alldeles främmande, synnerligen förmedelst Sverges östra granne. Men den orientaliska frågan kommer denna gång till oss genom koleran, och efter jag kommit in på det kapitlet, måste jag väl medgifva, att här i Paris verkligen finnes kolera, fastän ingalunda i strängare grad. Det är oss likväl omöjligt att få några bestämda uppgifter om antalet af sjuka och döda. Auktoriteterna hålla den saken hemlig, och denna lystlåtenhet, som väl är ämnad att lugna farhågorna, verkar raka motsatsen. Blott en enda gång hittills har Monitören innehållit ett meddelande i ämnet, och detta upplyste oss om rakt ingenting. Det sade att omkring hundra personer den och den dagen på sjukhusen intagits såsom kolerasjuka, men nämnde icke ett ord om antalet döda eller om de i privata hus sjuka. Försäkran om att parisarne icke äro rädda för koleran kan vara mycket välment, men len är tyvärr icke enlig med verkliga förhållandet. Man sysselsätter sina tankar här illtför mycket med sjukdomen, och många ly staden. Emellertid har det gjurt ett godt intryck att kejsaren sjelf i går kom in från Saint Cloud och begaf sig till Hötel Dieu, der han en hel timma uppehöll sig i kolerasalurue. Ett ännu bättre intryck kanske har ästadkommits genom rapporten från utrikesoch handelsministrarne, som fordra att en internationel kongress af diplomater och vetenskapsmän måtte sammankallas för att utfinna medel att mota koleran vid sjelfva dess utgångspunkt. Den rapporten är sannolikt redan bekant äfven i Sverge, men det är just den, som bragt den orientaliska frågan åter på tapeten, och det var dit jag ville komma, fastän jag nu finner att tid och utrymme i dag felas att skildra det kapitlet. Jag anhåller att få återkomma till ämnet. Intrycket af lord Palmerstons död är just icke så betydande, som man kanske skulle förmoda. De franska tidningarne servera naturligtvis med långa artiklar i ämnet, men allmänheten fäster icke så stor vigt för Frankrike vid detta dödsfall, ehuru en och annan djup politikerX söker att kombinera följderna af den ädle lordens död med situationen mellan England och Nordamerika å ena sidan och Evogland samt Frankrike och Nordamerika å den awvdra, hvilket allt nog kan gifva anledning till mycket kannstöpande. Emellertid lärer prins Latour dAnvergne, Frankrikes sändebud i London, nödgats påskynda sin återresa till sistnämnde plats, churu den permission han åtnjutit ännu icke är tilländalupen. — Mera en annan gång. Jag sitter qvar på parterren och följer fpelet med oafvänd uppmärksamhet.