Aftonbladet – 27 oktober 1865, sida 2

Hon måste säga honom att han skulle gå och lemna henne; han skulle ha önskat att stanna och tala med henne ända till morgonen, och då han gick, då dörren tillslöts efter honom, och han vandrade genom allen och den månbelysta lilla staden, kände han sig lycklig och lätt om hjertat. Han kunde icke träda in i sin egen boning. Rastlös af sällhet ilade han genom de tysta gatorna. Om några få dagar skulle Beatrice vara hans; hon hade sagt det, och han skulle nog veta att få henne att hålla ord. Ingen öm ursäkt, ingen flickaktig blyghet skulle få honom att åter afstå från henne. Hon var nu hans, och han ville hålla henne fast. Om sin fars samtycke var han säker och icke mindre på mrs Gervoises; det väsentligaste hindret, som låg i deras egen vilja, var undanröjdt, och ingenting stod i vägen för hans lycka. Derför vandrade, såsom vi nyss nämnt, doktor Gervoise omkring i den sofvande lilla staden, till dess en vaksam hund hörde honom och började skälla, hvarpå hundens egarinna, en ärbar matrona, helt orolig steg upp ur sin säng, tittade ut genom fönstret och blef helt förvånad då hon i nattvandraren igenkände den stadiga unga doktorn. — Hvad kan han väl tänka på?s Ja, på hvad? På hvad tänkte du, madame Blondel, för tjugofyra år sedan, en vecka före ditt bröllopp? Har du glömt det nu, har det svunnit bort tillika med dina barnsliga drömmar, såsom ett barnsligt minne? Och kan du icke säva en dylik dårskap i förbindelse med den lugne, blonde, unge man, som sörjer för Vervilles fysiska välfärd? Lugn! Nu är han icke lugn. Det finnes en feberdag för en hvar, och hans dag är nu kommen. (Forte. följer).