Aftonbladet – 27 oktober 1865, sida 2

— Kyrkoherden Lindbäck. En korrespondent från den ort, der den sorgligt ryktbare förbrytaren vistades, innan han tillträdde kyrkoherdebefattningen i Silbodal, meddelar oss ett bidrag till kännedomen om Lindbäcks sinnesart och förflutna lefnad, som ytterligare ådagalägger hvilket vidunder af bofaktighet denne man varit. Vår korrespondent skrifver: På en gästgifvaregård här i trakten (i Dalsland) lefver ännu en enka, som numera icke gör någon hemlighet af följande berättelse: Jag är, säger gumman, född i detta hus, der mina föräldrar bott och jag ännu bor. Först vid 30 års ålder beslutade jag att gifta mig, emedan mina föräldrar dogo bort och jag blef ensam. Mitt bröllop firades då i denna stuga, och Lindbäck, som nyligen blifvit prest och var ogift, förrättade vigseln. Frampå qvällen, sedan dansen hade börjat, föreslog mig presten ett enskildt samtal, och jag, okonstlad och enfaldig som jag var, följde med honom upp i lilla gafvelrummet här ofvan. Här gjorde mig presten straxt sin kärleksförklaring, bedyrande att han samma qväll hade i mig bhfvit dödligt kär samt föreställde mig huru lycklig jag kunde bli som prestfru, och detta borde låta sig göra på följande sätt. Jag borde, sade han, taga min gamle man med mig upp på det höga berget i grannskapet, för att njuta af utsigten, föra hoom ut på yttersta bergspetsen och der skuffa honom ned för branten, så krossades han till döds och ingen kunde misstänka mig derför. Jag borde låtsa, sade han, en djup sorg någon tid, och emellertid vore jag som enka myndig; jag skulle genast öfver!emna förvaltningen af mina medel till honom, tills jag kunde framträda som hans fru. För flera personer har gumman gjort denna berättelse och förklarat att hon gerna ville med ed fästa den. —