Aftonbladet – 27 oktober 1865, sida 2

Ack, dröj ännu en stund — det är så trefligt i afton — vi känna oss så lyckliga: inte sannt, Beatrice ?4 Beatrice svarade endast med ett mildt, hemlighetsfullt leende, som spelase kring hennes rosenröda läppar; men detta var vältaligt nog för Gilbert. Slutligen reste han sig upp; klockan i kyrktornet slog tolf, och ehuru mrs Gervoise kände sig helt förtjust, var hon dock trött och behöfde hvila. Beatrice följde honom ned, såsom hon ofta gjorde, och såsom hon hade gjort den första aftonen efter deras ankomst till Verville. Då de kommo till det sista trappsteget, vände han sig om mot henne. Beatrice4, sade han, det är ju ett löfte? Beatrice, som ännu höll ljuset i sin högra hand, lade den venstra på hans axel och såg honom in i ansigtet. Hon talade icke, men hvad hennes läppar icke sade, det röjde hela hennes väsende. Hon var icke hans herrskarinna, utan hans hustru; han var icke hennes tillbedjare, utan hennes älskade man. Det läg en naturlighet, ett förtroende och en kärlek i hennes hela sätt, som voro starkare än löften, och som trängde till djupet af Gilberts hjerta. Han vände hufvudet mot handen, som ännu hvilade på hans axel, och tryckte sina läppar mot densamma. Jag är din — helt och hållet din, sade hon med djupt allvar, cch jag önskar, tillade hon mera gladt, att jag för din skull kunde bli tio Beatricer. Gilbert såg leende på henze. Till hvilken sultan vill du inte göra mig — tio Beatricer!S Men Beatrice visste hvad hon menade, Ja, hon skulle gerna ha gjort tio gånger tnör för hans skull; än hön trudde sig göra.