Aftonbladet – 26 oktober 1865, sida 3

Dessa voro lyckliga aftnar; me. begge hade de en gäng förut känt samma sällhet. SDetia är en för stor sällhet för att den skulle bli långvarig, tänkte Beatrice, medan hon betraktade honom eller lyssnade tiil honom; jag vet att den inte kommer at räcka länge. Det är nu alldeles säsom jag sett det i mina drömmar. Jag vandrar på förtjusunde ställen, verkliga Hesperidiska trädgårdar, der guldäpplen glänsa, och jag känner att det är skönt och herrligt; men hela tiden vet jag dock att jag drömmer. På samma sätt är det med detta lif. Det är förtjusande, och mr Gervoise är en mäk tig trollkarl, men med allt detta är det dock endast en dröm och det skulle vara orätt af os3 att glömma det. Jag undrar om han någonsin gör det? Hon vågade icke fråga honom, men en afton fick hon veta huru vidt han hade glömt det. — Mrs Gervoise hade gjort en lång promenad med henne. Hon hade spatserat tvärs ötver dalen och hvilade sig nu i Gilberts bus. Äfven Beatrice hude stigit dit in, och ehuru det icke var första gången, hade dock bennes närvaro, som kastade ett skimmer af huslig trefnad öfver hans lilla boning, jagat all Gilberts klokhet och förstånd på dörren. Han lyssnade till henne då hon spelade på pianot; han hörde ljudet at, hen. nes steg på golfvet: han betraktade hennes lätta och behagliga rörelser, då hon skänkte uti en kopp t åt sin trötta moder, och åter erinrade han sig de tydliga anspelningai hans far hade gjort. Mamma har pu hvilat ut -— vi kunna nu gå hem?, sade Beatrice, i det hon kor fram dit der han stod. Gå! Hvarlör gå?? Hon gaf honom en förvånad blick. Har fortfor i samma dämpade, lidelsefulla ton: ?Jag kan inte uthärda att se d.g lemne det:a hus, Beatrice!? Beatrice, som kände sig djupt förvirrac och icke visste hvad hon skulle svara, gick fram ill fönstret. Gilbert följde äfter hennö