måhända var det en del af Beatrices sorg. att hon så väl visste hvarifrån hennes olyck. liga öde ledde sitt ureprung. Och medan hon sitter der nedslagen och känner att horn aldrig skall träda öfver tröskeln till Gil. berts boning, sitter hennes mor i Gilberts stol och ser sig med lugn nyfikenhet omkring i detta rum, som han så ofta beskrifvit i bref till Beatrice. Den unge doktorns hus låg mellan Ver. villes hufvudgata och den glittrande, lilla strömmen, på ena sidan skyddadt emot dammet geuom en blomsterträdgård, på den den andra med fri utsigt åt det friska, svala vattnet. Det var ett litet hus med hvita fönster och en fegad, uppför hvilken vinrankor slingrade sig. Höga träd omgåfvo det på alla sidor och gjorde det behegligt och skuggrikt. Han var icke hemma då mr Gervoise och hens hustru anlände, och mrs Gervoise gick in och hvilade sig, medan hennes man gick och spatserade i trädården. En medelålders piga med skinande vit mössa och en kort svart klädning och kofta hade visat henne ia i doktorns bästa rum. Mrs Gervoise, som satt tätt invid den gammalmodiga spiseln, kunde genom fönsterrutorna se de vackia törnrosorna derute i den soliga trädgården och genom det öppna fönstret i motsatta ändan pilarne och den lilla floden, som sköljde byggnadens murar. De höga träden gåfvo denna del af rummet en behaglig grön dager, full af lugn och hvila. De med ek panelade väggarne, det mörka, bonade goltvet, den karmosintöda bordduken eh de båda med böcker fyllda bokhyllorna smekte mys Gervoises ögon, som voro nttröttade al Caraoosies stela prakt. Jag skulle önska att Beatrice vore här! änkte hon. Ack; hon anade föga huru väl Beätrice