Aftonbladet – 25 oktober 1865, sida 2

ET ARITA SVUUIIUPVA BI Uv UVBIVIUIBRS PIA let rygga tillbaka för ansvaret att i denna råga trotsa konung och folk. Rörande ombildningen af det engelska kabinettet till följd af lord Palmerstons löd vet man ännu icke någonting bestämdt. Anmärkningsvärdt är emellertid, att Times börjat förorda Gladstone såsom premierminister — icke derför att han i alla händelser är den lämpligaste, enär tidningen hyser en äfven af andra delad misstro till hans takt och pålitlighet, utan emedan man ändå förr eller sednare måste göra ett försök med honom. Tvifvelaktigt är emellertid huruvida denna uppfattning kommer att vinna anklang hos drottningen och hen-nes förtrogna rådgifvare, men om så sker, komma de konservativa utan tvifvel att straxt efter parlamentssessionens början öppna ett krig på lif och död mot det Gladstonska kabinettet, och då antingen faller det eller vädjar i skuggan af en ny reformfana till landet, innan sommaren ännu är förbi. Times uppsats om utsigterna för bildandet af det nya kabinettet är i så måtto intressant, som det lemnar ett bidrag till några af de förnämsta engelska statsmännens karakteristik. ?Det vore ett misstag?, yttrar tidningen bland annat, ?om man antoge att lord Palmerstons död skulle beröfva den nuvarande ministeren underhusets stöd. Om de konservativa tro något sådant, misstaga de sig storligen. Det liberala partiets enda förlägenhet består uti att ur dess midt välja den som kan anses mest egnad att fylla den tomma platsen.? Först skärskådas nu lord Russell. Denne har många anspråk på det lediga embetet. Han har redan förut i nära sex års tid varit förste minister och beklädt nästan alla höga kabinettsposter. Sedan tidningen framhällit hans många utmärkta egenskaper, kan den likväl icke låta bli att anmärka, att man i betraktande af hans ålder (han är redan 73 år gammal) väl knappast kan tilltro honom den andliga och kroppsliga rörlighet, som är behöflig för en engelsk premierminister, som dock icke endast till namnet bör vara ledare af Englands öden. Äfven lord Clarendon finner icke nåd inför tidningens ögon. Har är en skicklig diplomat, men han har umgåtts för mycket med främlingar och har åtminstone icke gifvit något bevis på att han eger de sympatier med engelska ider och seder, hvarigenom lord Palmerston utmärkte sig och utan hvilka ingen engelsk minister kan vara populär.? Derpå kommer ordningen till lord Granville och mr Gladstone. Rörande den förstnämnde medger tidningen, att han är en umgängsam och taktfull man, en fast och upplyst liberal, och en af dem för hvilka man ej behöfver frukta att de skala göra något snedsprång åt någondera sidan. ?Om man?, heter det vidare, ?handlar efter den grundsatsen, att man bör välja ?en säker karl?, skulle lord Granville ha mesta utsigten att komma i åtanke. Men det kan icke nekas, att landets förväntningar äro riktade på mr Gladstone, om han också icke åtnjuter hela dess förtroende. Det gifves måhända få poromer som skulle vilja stå och falla med onom, och många torde hysa de mest allvarliga betänkligheter i frågan; men de flesta torde dock medgifva, att man bör lemna honom tillfälle att försöka sig såsom förste minister. Uti förständets djup och omfattning, uti politiska och statsekonomiska kunskaper samt vältalighet, är han obestridligen den främste mannen inom det liberala partiet. Han har väl tjenat sitt land, är endast 56 år gammal och har egnat hela sin mannaålders kraft ät statens tjenst. Det är neppeligen att förmoda, att han skulle vilja tjena under lord Granville, och ehuru han väl skulle kunna mottaga en plats under lord Russell eller lord Clarendon, skulle dock utnämnandet af endera af dessa båda statsmän till förste minister tydas så och antagligen äfveni sjelfva verket betyda, att man tvitflade på hans förmåga att bekläda sta tens högsta embete. Vi wvilja för ingen del neka, att mr Gladstone gifvit avledning till ett sådant misstroende, och vi ha flera gånger varit frestade att önska, att han kunde utbyta en del af sin glänsande vältalighet mot en litet mera solid; men trots allt detta är det omöjligt att neka honom första platsen bland män af hans ålder, och huru det är, måste väl dock England söka sina ledare bland män af nutidens generation och icke bland dem som tillhöra ett bortdöende slägte.?