Aftonbladet – 25 oktober 1865, sida 2

trästänger, för attutestänga främmande kreatur, ersatte det fordna solida jernogallret. Beatrice kom lätt genom detta hinder och stod nu i en vild, ensam trakt, skenbarligen flera mil från hvarje mensklig boning. Endast en målare kunde finna denna fläck vacker. Nära grinden, midt emellan en grupp af darrande popplar och aspar, stod ett gammalt stenkors — groft arbetadt, härjadt och grått. På alla sidor var det omgifvet af fält med böljande säd, som mötte den blå himlen i en linie af mörkt guld. Mellan de tvenne pelarne syntes den gröna ängsma.k, genom hvilken Beatrice nyss hade gått, och der bortom det blänkande hafvet. Af slottet syntes icke ett epår, emedan det höga gräset och markens höjning dolde det lika väl som en skog. Det var för att afteckna korset som Beatrice hade kommit dit; men hon satte sig ned på det sista af dess trenne trappsteg. kastade ritboken på marken, stödde hufvudet mot handen och såg tankspridd framför sig, Vinden var stark och skarp, den kom från hafvet med den stigande floden; men ehuru blåsten hven omkring Beatrice, kände hon det icke. Hon satt försjunken i en djup, orolig dröm, långt borta från det ensliga korset, den böljande säden och den förfallna grinden. Hon undrade hvarför åren gå och föra med sig en sådan börda af sorg och bekymmer — hvarför en oändlig uppoffring är lifvets leg. Hon såg sig förgälfves om efter en utgång Den olyckliga förvillelse, som hennes mor hade begått genom sitt andra giftermål, dömde henne till en evig olycka, Och det är alltid så: våra älskades fel, ja blotta misstag, äro olycks. bringande för osg lika väl som för dem sjeliva. Vi äro bundna vid hvarandra med: oupplösliga, ehuru ofta osynliga band. Men