Aftonbladet – 24 oktober 1865, sida 2

Gilbert !4 sade mrs Gervoise och reste sig till hälften upp. Beatrice yttrade ingenting, men mr Gervoise, som stod bakom sin hustrus stol och betraktade hennes ansigte, såg hennes blossande kinder hennes strålande ögon och det leende som darrade kring hennes friska läppar, och han insåg att lockbetet var frestande. tilbert visade icke så tydliga tecken till rörelse. Han var mer herre öfver sig sjelf än stackars Beatrice, och han var äfven af en mera sjelfförsakande natur än hon. Hans ansigte talade sällan om hvad hans hjerta kände; och måhända dämpades ögonblickets glädje hos honom af tanken på den dystra och stränga framtiden. Mr Gervoise betraktade honom med mycken missbelåtenhet. Gilbert var lugn och kall och skulle söka göra alltsammans om intet; men det finnes frestelser, hvilka äfven den kalle icke kan motstå, och detta visste mr Gervoise ganska väl. Hör du min söta vän, sade han till mrs Gervoise med den antagna artighet, som föll honom så lätt, jag skulle skrifva ett bref — vill du vara af den godheten och ursäkta att jag aflägsnar mig? Härpa gick han sma färde, till stor lättnad för Beatrice; så länge han var närvarande, tycktes en ond ande dväljas i rummet. Han hade knappt aflägsnat sig förr än mrs Gervoise blef helt språksam. Kom hit, Gilbert4, sade hon, och sätt dig hos mig och Beatrice samt berätta mig hvad du tycker om Verville. År här vackert? Finnas här vackra promenader? Vill du inte gå ut med oss? Doktor Rogerson ordinerade frisk hafsluft åt mig — tror du att jag skall befinna mig väl af den? Jag känner mig redan mycket bättre. Jag tror att den skull bekommu er myc: