Aftonbladet – 24 oktober 1865, sida 2

Mrs Gervoise talade i en öfverraskad ton och såg på sin dotter — ty Beatrice hade lemnat sin plats vid fönstret och satt sig vid sin moders sida, i det hon slog sina armar omkring henne och lutade sitt hufvud mot hennes axel. Hvad är det, kära barn?? frågade mrs Gervoise åter. Beatrice kysste hennes hand. uLef länge — lef längeX, sadehon; du får inte dö och lemna mig, min älskling! Tycker du då att jag blifvit sämre? frågade mrs Gervoise oroligt. SNej, visst inte. Det var endast en enfaldig tanke af mig, men den gjorde mig likväl sorgsen. Jag hoppas att vi aldrig skola skiljas, min älskling, inte ens i döden; jag hoppas att det aldrig måtte bli en dag emellan oss. Mrs Gervoise gaf henne en tyst smekning, men hon visste icke hvad Beatrice kände. Beatrice kände, att hennes mor var bojan, och att bojan aldrig fick brytas; att hon aldrig finge känna: nu är jag fri!4 emedan detta ville säga detsamma som att denna moder låge död framför henne. Det fanns äfven en annan utsigt till frihet, tyrannens död; men Beatrice var stolt, hon föraktade att tänka derpå. tJag förmodar att det är mr Gervoise som kommer tillbaka4, sade mrs Gervoise, då de hörde ljudet af steg och röster. Beatrices hjerta klappade våldsamt. Hon hade känt igen Gilberts Ingna stämma. Han kom således! Dörren öppnades; en tjenare trädde in med tvenne vaxljus i ett par underliga gamla ljusstakar. Bakom, i det halfmörka rummet, stod mr Gervoise, och bakom hans röda, uppsvällda ansigte sågs hans äldsta sons bleka och ädla drag. öHvad det gläder mig att se dig, kära