Aftonbladet – 24 oktober 1865, sida 2

BEATRICE ftoman i tvenne ågelar. Jalla Kavanagh. Ehuru detta gamla hus såg så melankoliskt ut och rummen just icke voro så synnerligt glada och trefliga, tyckte mrs Gervoise, efter tolf års tråkig inspärrning, att det var ett mycket behagligt ställe. Och äfven Beatrice kände sitt bjerta klappa af hemlig glädje, då hon promenerade genom dessa mörka gamla rum och tänkte på att det var här som Gilbert hade blifvit född och uppfödd och att hon kanske äfven kunde få återse honom här. Han hade emellertid icke kommit ännu, men mr Gervoise hade utan tvifvel gått ut för att söka rätt på honom; och Beatrice satt i det rum, som var bestämdt för hennes mor, och väntade och hoppades. Det hade nu blifvit afton; mrs Gervoise satt ett litet stycke från det öppna fönstret, medan Beatrice såg ul derigenom på det aflägsna, lugna hafvet. PBeatrice, sade mrs Gervoise, jag kan knappast tro på min lycka. Tror du att den kommer att räcka länge?? ?Nej, min älskling. Jag är öfvertygad att den inte kommer att göra det; men låt oss likväl njuta den medan vi ega den.? Det är så angenämt att vara på ett nytt ställ ?, tog mrs Gervoise åter till orda och suckade. Jag kan aldrig könna mig hemA. B. n:r 182—197, 199, 201—207, 209, -216, US—2V, 224-—227, 229—233, 235— VW ) Se 211 (