Aftonbladet – 23 oktober 1865, sida 2

För kort tid sedan antydde vi möjlighelen af att hr Schwan, under ett af de honom rätt ofta påkommande anfallen, hvarunder han ser allting i svart?, skulle möjligtvis hafva fällt förklenliga yttranden om institutioner och personer, till föga fromma för den svenska krediten i utlandet. Denna vår välgrundade antydan förklarades af en annan tidning både obehörig och föga öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Hr 5. har likväl nu sjelf behagat draga försorg om att konstatera såsom ett obestridligt faktum, att hans åsigter angående landets financiella ställning numera äro pessimistiska. Den utgjutelse, som igenfinnes i hr 5:s tal till borgareståndet, bär prägeln af en bottärdig syndares sena ånger. an klandrar skarpt, att staten och den enskilda företagsamheten hafva äflats om hvilken först på kreditens slippriga kapplöpningsbana skulle hinna målet, som varit den största skuldsättning?. Han förklarar, att vi på en gång företagit oss alltför stora jernvägsbyggnader?. Hvilken individ inom representationen har väl kraftigare och med större framgång än hr S. medverkat till ständernas beslut angående jernvägsbyggnader i så stor skala som skett? Om detta innefattade några vådor för fäderneslandets framtid, var det väl då rätt och en svensk statsman värdigt, att för personliga förhållanden till hr öfverste Ericson göra honom till viljes utan all hänsyn till följderna? Kan någon påstå att, om hr 9. hade yrkat uppskof med någon del af jernvägsarbetena, t. ex. sammanbindningsbanan, intill den period då något jernv:gsnät på ömse sidor om sjön funnits att sammanbinda, eller intill den tidpunkt, då en dylik storartad byggnad möjligen kunnat utföras utan så oerhörda uppoffringar som nu både af stat och kommun, det ej skulle hafva lyckats honom? Men han var fullkomligt likgiltig för Stockholm3 ökade utgifter och för dess sjöfart; och för honom skulle säkerligen det aterstående hamnområdet gerna få igenfyllas. Det är föga tillfredsställande att i denna fråga så snart få rätt, som redaktionen af denna tidning fått i sina förutsägelser, att sammanbindningsbanan var en olycka för Stockholms kommun och att sjelfva frågan var alldeles för tidigt väckt. Numera erbjuder hr S. sina bona offisia att hejda jernvägsbyggnaderna, sedan öfverste Ericson icke längre dermed tager någon befattning. Att den enskilda företagsamheten med tillbjelp afkrediten kan utföra stora och gagnande arbeten, det borde Trollhätte nya kanalbolags stiftare hvarken glömma eller ångra. Ått måle:? för den skedda upplåningen skulle hafva varit ?den största skuldsättning?, är en pessimistisk fras. Enligt vår tanke har skuldsättningen icke varit annat än medel för att nå ett onskvärdt mål: utförandet afså stora arbeten, att landets egen kapitalstyrka dertill varit otillräcklig. Hr S. förmenar att det välstånd, som han förklarar vara ganska tvetydigt, icke uppkommit genom en besparad penning, utan genom starkt anlitande at den utländska krediten. För enhvar, som med uppmärksamhet följt landets ekonomiska utveckling, måste det vara solklart, att nationalrikedomen, äfven med afdrag af den utländska skulden af hvad namn och beskaffenhet den vara må, är betydligt större nu än för tio är sedan, osktadt riksbanken då hade flera silfvertackor förvarade i sina hvalf. Till växten i välståndet har uppkommit hufvudsakligast genom arbete, dernäst genom besparingar, som ingalunda äro få. Vid denna förkofriogsprocess har den anlitade utländska krediten gjort tjenst såsom ett ganska godt medel; må vara att en och annan missbrukat eller vanvårdat de på denna väg bekomna penningekapital, men sålunda kan ju allt godt missbrukas. Af elden kan man bränna sina fingrar, och hela städer kunna uppgå i lågor; skulle man väl derför tveka att begagna elå såsom lysningsoch värme-medel? Lät till myndige år komne menniskor få behålla och utöfva sin handlingsfrihet och bortrensa endast alla biafsigter då representantförsamliogar skola fatta sina beslut, så blir nog krediten rätt brukad och ställningen sund. Det är sannt att våra räntebärande pappers notering på den utländska penningmarknaden visar sig i nedåtgående, men skälet dertill är icke, att svenska statskrediten är för starkt anlitad?, ty svenska nationen kan med lätthet bära den ränteutgift som den iklädt sig. Vi medgifva deremot gerna att statskrediten lider då en bankofullmäktig, chef för ett stort handelshus och tillika borgareståndets talman, blifvit gripen af en sådan misströstan, att han öppet desavouerar sina föregående tillgöranden, hvarigenom statens skuldsumma blifvit ökad. Numera skulle det icke förvåna oss om hr S. slutade med att blifva I protektionist och den berömmelse, som han (redan vunnit från det lägreet för sin nu afIgifna bekännelse, bör vara honom en sann tillfredsställelse på gamla dagar. Hr S:s förtrytelse öfver, att arbetet numera uppI nått ett sådant pris, att af arbetslönen något, lutöfver arbetarens nödtorftiga uppehälle, kan afsättas och i form af besparing vara att tillgå, då arbete saknas eller sjukdom träffar honom, är ju menniskovänligt! Hans i en tidning beprisade oegennytta? behöfvei väl knappt bättre belysning. Det är arbetsgifvares vanliga klagan att ej få nog valuta för använde arbetare. I händelse hr S:s mångskiftande karakter tillät, att han i nägot fall borde kunna anses såsom auktoritet, så skulle vi hafva Tbillig anledning att glädjas öfver ett erkännande, att den starka forceringen af jernvägsbyggnaderna varit hvarken nödig eller nyttig. Hvad beträffar hans klagan öfver hvad en öfverdrifven spekulation förbrutit?, så skulle det vara angenämt erfara genom hvilka medel hr 9. sökt motverka berörde öfverdrifter på en tid då spekulationen verkligen var öfverdrifven, hvilket nu är temligen längesedan. Hvad som nu föregår i det ekonomiska är den kamp emellan pris och värde, som alltid måste utkämpas efter en kris. Hvarken den fria räntan eller näringsfriheten synas vara hr talmannen till lags; med anledning at den fria räntan, b ar han de skuldsatte, och