Aftonbladet – 23 oktober 1865, sida 2

TEATER. Representationen å kongliga Stora teateri i lördags afton var en verklig högtid, ick genom de stycken, som der gäåfvos, hvilki voro gamla bekanta, nemligen operettei Murareno? och den lilla komedien Hyres gäst och husegare?, utan derigenom att fri Zelma Hedin nu i sistnämnda stycke fö första gången åter beträdde scenen efter de beklagliga benbrott, som hände henne i bör jan af året och från hvilket hon nu, tac! vare professor Rossanders skicklighet oc) trägna omsorger, är fullkomligt återställd Då den högt värderade skådespelerskan fram trädde på scenen helsades hon med ett regi af blomsterbuketter och en storm af applå der, som varade så länge, att man nästa kunde befara, att hon aldrig skulle få be gynna sitt spel. Med nöje fann man at fru Hedin icke förlorat någonting hvarken utseende eller i afseende på det lediga, ele ganta och graciösa spel, hvarigenom hor blifvit publikens gunstling. Efter represen. tationens slut följde icke mindre än trenne framropningar under stormande hand. klappningar och andra bifallstecken. Med djup rörelse mottog den talangfulla och älskvärda artisten dessa prof på publikens varma sympatier. Två dagar i Stockholm, ett fyraaktslustspel af den produktive pseudonymen Uller, gafs för första gången i lördags å Södra teatern. Det utgör egentligen blott en ny behand. ling af kända motiver, nemligen flera Stock. holmslifvets löjliga sidor och provincialens bortkommenhet, när han först råkar in i denna myrstack. Naturligtvis ger grundid6en lätt anledning till det vanliga tablå. manerets användande, och så har äfven skett här. Den stycket genomgående handlingen ir också skäligen enkel och föga utbildad, om man undantar den ej oskickligt genomförda förvexlingen i sista akten. En och annan blunder för sannolikhetens och naturrohetens fordringar kan äfven anmärkas. Deremot äro tabläerna öfverhufvud fotograiskt noggranna efterbildningar af några rätt oliga facer i det lägre Stockholmslifvet, arangerade med en säkerhet och munterhet, om ej kunna förfela sin verkan på åskålarnes goda lynne. Äfven bör framhållas tyckets frihet från allt slags moralprediande, en visserligen fullkomligt negativ, nen ej dessmindre hos våra större svenska riginalstycken temligen sällspord förtjenst. Vär härtill kommer en osökt liflig och marfri dialog, glada kupletter och ett i sin renre otadligt utförande, så torde man kunna