Aftonbladet – 21 oktober 1865, sida 2

hvilka verlden är så rik och inför hvilka vi äro så maktlösa, Hon måste finna sig I sitt öde, hurudan utgången än må bli. Jag kan inte hjelpa det. Jag har gjort allt hvad jag kunnat — jag mäste nu söka glömma henne!? Vi behölva icke nämna, att mr Gervoise icke länge var i okunnighet aom Beatrices utflykt, och vi behöfva icke mera än Bea rice förvåna osa öfver att han satt uppe och väntade på henne och John. Mr Gervoise gick till och med så långt i sin nedlåtenhet, att han kom ut för ait mottaga sin styfdotter i trappan. Hon såg honom och gick upp emot honom, under det lampans fulla sken föll på hennes hfliga, vackra insigte och hennes handskklädda hand hviade på ledstången samt med en min, som visade att hon hade hjertat på rätta stälet, såsom John helt beläten tänkte för sig sjelf. ?Min bästa Beatrice, vi ha sväfvat i den törsta aro, sade mr Gervoise; hvar har di varit hela denna tid??? Jag har hemtat frisk luft?, svarade Bearice trotsigt. sMen tillåt mig att anmärka, att det är hög grad vförsigtigt al er att göra det id eu sädan tid på dagen. Beatrices svar tillvann henne Johns hjerta ör alltid. Hon vände sig nemligen om not honom och sade med ett vänligt lende: ?Jag hade John med mig.? Hon tycktes anse detta vara ett tillräck-; igt svar åt mr Gervoise, ty hon gick nu örbi honom och upp på sitt rum. I Femte KAPITLET, Känner du franska kusten, läsare? — uver du framför allt sträckan mellan