Aftonbladet – 21 oktober 1865, sida 2

Då vi åter mötas, mr Stone?, sade hon, — ?om vi mötas — kom då ihåg denna afton.? Mr Stone hörde på henne med mycket ugo. Hon var tokig. Detta aftonbesök var endast en handling af en förryckt, för utt icke säga svartsjuk och hämdlysten ung licka. Skulle han förolämpa sitt förstånd inda derhän att akta på hennes ord, om yckså endast för ett ögonblick? Han log öraktligt vid denna tanke, och för andra sängen denna afton vägrade han att lyssna ill förnuftets varnande stämma. Sålunda skildes de för att snart åter möas. John stack händerna i fickorna och vandrade efter sin unga herrskariuna ge-. som skogen med den glada tillfredsställelsen att han, så mycket som på honom berodde, hade understödt henne i utförandet it hennes infall. Men Beatrice var dyster ill mods under sin vandring hem. En melankolisk känsla, som hon ej lörmådde jväfva, beherrskaste henne. Hon tänkte cke mera på det ljufva förflutua eller på len glädje den närmaste framtiden hade i veredskap; hon glömde Gilbert och det öresiäende äåterseendet och tänkte endast och allenast på den förblindade mr Stoue och hans dotters siltverklara skratt. — ?Hvarör gör jag mig bekymmer för den der inga flickans skull?t tänkte Beatrice me lab hon gick genom den tysta skogen Beskyddas hon inte af sin fara omskrutnu Tlarenhet? Vaktas hon inte af en kärlek, om jag aldrig har åmjutit? Har jag inte varnat honom? Ar inte mr Gervoise tilläckligt känd? Siackars lilla blonda, biå gda varelse! När jug tänker på henne kär det mig i hj. rat! Och likväl, äfven ora let värsta skulie hända, är deua duck en ast en af de otaliga sorgliga historier, på