Aftonbladet – 21 oktober 1865, sida 2

BEATRICE. Reman i tvenne delar. Av Julia Kavanagh. Månen hade gått upp då Beatrice med hastiga steg vardrade tramåt öfver Darnoosies egor, ätföljd af John, som trafvade efier, med händerna begrafna i fickorna. Det var en ljus, klar afton: den qvafva luften hade nu blifvit afkyld; träden aftecknade sig stora och mörka mat den djupblå himmelen, och den lilla flodens brus ljöd b bagligt i den stilia qvällen. De kommo in i skogen och ännu ilade Beatrice framåt med lätta och hfliga steg. Ack, förtrollnivgen omgaf henne på alla sidor. Det var icke det ärende hon skulle uträtta som Beatrice nu tävkte på. Nej, hon tänkie på den afton då hon och Gilbert gingo vilse i skogen; på den afton då de möttes och skildes åt och för sista gången telade om den kärlek, som så länge hade bot: i deras hjertan; och bortom denna verld at böljande träd ilzde hennes tankar mot Fravukrikee kust och Gilbert, som hon nu snart skulle äterse efter fyra mänader fuila af ärgtan. Det är derför icke att undra på ait hon kände sig lycklig och ud, ehuru hennes ärende vor sorgligt. Jon kunde icke uudgå det; denna verld of såra egna förhoppningar oc önskningar, i hvilken vi alla letva omgaf henne för ögon: blicket helt och hället. 2) Se A. B. nr 182—197, 199. 201-207. 209, 211-216, A8-—222, 2W—227, 20 -233, 235-— 237, ZI9—U4.