Aftonbladet – 20 oktober 1865, sida 3

Ni måste säga mig sanningen?, sade hon bittert, ni kan väl inte vilja bedraga mig, doktor Rogerson, eller hur?? tBedraga er, miss! Harmens rodnad betäckte doktor Rogersons bleka kinder. Beatrice skrattade och sökte se likgiltig ut. Bedraga er sjelf. menar jag. God natt, doktor Rogerson. Blif inte ond på mig. Ni känner mig af gammalt; jag säger alltid orätt, men jag menar det rätta.? Hon talade i en mild och vänlig ton, ty Beatrice hade lärt att beherrska sin röst; och om doktor Rogerson var köpt, var han en fiende, och till på köpet en farlig fiende, som man måste behandla med största försigtighet; men ehuru hon sjelf öppnade porten för honom räckte hon bonom likväl icke handen till afsked. Doktor Rogerson märkte det och insåg äfven hvad det betydde. Den cirkel af skam och vanära, som hans hustru hade börjat att draga omkring honom, växte hastigt. Den skulle snart bli vid och ändlös som hafvet. Klockan sex följande morgon skulle resan ske. Denna brådska skulle, om sådant varit nödigt, stärkt Beatrice i sin öfvertygelse om att en så utomordentlig öfverträdelse af mr Gervoises beslut, att aldrig låta sin hustru lemna Carnoosie, hade blifvit uttänkt af denne herre i egen person. Mrs Gervoise gick tidigt till sängs för att icke försofva sig, och Beatrice satt ensam i biblioteket vid det öppna fönstret. Hon visste att de skulle resa till Verville, och då hon såg på den mörka himmelen, från hvilken stjernorna sände sitt tindrande sken, smög sig en behaglig dvalain i hen: nes ådror och bemäktigade sig hela hen. nes varelse. Äfven hon var mutad, och