Aftonbladet – 20 oktober 1865, sida 2

— Engelbrektsfester. I Upsala firades Engelbrektsstodens aftäckande i Örebro förliden lördag, såsom redan i korthet nämnts, af studentkåren samt Westmanlands och Dala nation. Studentkåren samlades middagstiden talrikt i Odinslund under sina fanor och upptågade derifrån till slottsborggården, der en stor öppen fyrkant bildades framför Gustaf Wasas byst. Under uppmarschen afsjöngs sången Jag vet ett land, vid framkomsten till bysten uppstämdes Vårt land, hvarefter ordföranden, studenten Liljeblad höll ett kort tal och höjde ett lefve? för Engelbrekts minne. Derefter afsjöngs Hell dig du höga Nor4 och återmarschen till Odinslund anträddes under sången O yngling om du hjerta har?. Vid ankomsten till Odinslund afsjöngs framför Gustaf Adolfs obelisk Stå stark, du ljusets riddarvakt?, hvarmed den enkla men vackra hyllningsgärden afslutades. Westmanlands och Dala nation samlades på aftonen till en enkel minnesfest på sin nationssal. Framför byggnaden voro anbragta marschaller och öfver ingången till densamma sågs en dekoration, föreställande nationens dubbelvapen med en dalkarl och en bergsman som sköldhållare och deromkring fanor och unga granar. I nationssalens fond var anordnad en särdeles vacker dekoration, bestående af den blågula svenska fanan, på hvars midt sågs en krans af hälften lager och eklöf och derinom i gyllene skrift orden Engelbrekt, svenska frihetens värn, hvilka ord utgöra en del af inskriptionen på den å Engelbrektsholmen i Hjelmaren resta vården. Dekorationen omgafs af nationens fanor och det hela af en skog af granar. På båda sidor om dörren till nationssalen postade dalkarlar med spjut och båge äfvenledes i en granskog, och öfer dörren syntes Engelbrekts vapen, bestående som bekant af tre liljor. Festen. hvartill nationens hedersledamöter voro inbjudna, inleddes af professorn m. m. Svedelius, som i ett fosterländskt och inspireradt tal tolkade dagens betydelse och höjde ett lefve för den store dödes minne, hvarefter följande verser upplästes: Det var, säger sagan, en tid, då det låg Tung natt öfver Svithiods länder, Då frihetens engel med sorg i sin håg Flytt bort från de älskade stränder. Hon trifåes ej mer i sitt urgamla bo, Sen träldomens spöke förjagat all ro I skogar, på berg och i dalar. Allt längre blef natten och mörkret föll på, Och tjockare skyar sig sänkte; Och stormarnes tjut ljöd i skogen också, Och ledande stjernor ej blänkte; Allt tyngre blef bojan för folket, som bar Ett minne ännu af de framfarna dar I skogar, på berg och i dalar. Gick då uti Dalarnes bygder en man Med fädernas dygd i sitt sinne Och fädernas tro i ett hjerta, som brann Af kärlek till forntidens minne; Han kände sitt folk och han såg hvad det led, När våldet byggt bo efter tyskmannased I skogar, på berg och i dalar. Han kände sitt folk och han lärde det då Att tro på en hjelp uti nöden; Att än mera skönt än att lefva är gå Med fröjd för sitt land uti döden. De trodde hans ord och de följde hans spår, Han förde dem an, och en skönare vår Rann upp uti skogar och dalar. De följde hans spår; för hvart steg som han tog, En ljusare morgon det grydde, Och skränet af våldet och stormarna dog, Och nattliga skuggorna flydde. Och bojan föll af, och odalmannarätt Blef häfdad igen utaf fädernas ätt I skogar, på berg och i dalar. För friheten stred denne frihetens vän, Sitt hemland han gaf henne åter; En lära han skänkte i arf åt de män, Det folk, som hans minne begråter: Ej riddareära, men svenskmannatro Kan blifva ett värn för de slägten, som bo I skogar, på berg och i dalar. En bragd var hans lif; han gaf allt åt det folk, Som fast uppå honom blott trodde. En ädlare, renare frihetens tolk, En bättre på jorden ej bodde. En frihetsmartyr han ock blef; och hans graf En helgedom biifve för dem, som han gaf Igen deras skogar och dalar. Hans ande i aftonens heliga ro Sig sänker till Svithiod neder. En skymt utaf ljus från hans himmelska bo Kring Engelbrekts hemland sig breder; Den visar hans bild, der den forskande står Och skådar om än blommar frihetens vår I skogar, på berg och i dalar. Han sväfvar här öfver oss; himmelens frid Osynlig kring alla han gjuter; Han står här, ett budskap från fädernas tid Och ömt till sitt hjerta oss sluter, Och frågar: om Norden än är hvad den var? Om fädernas dygd bor hos sönerna qvar I skogar, på berg och i dalar.