Aftonbladet – 20 oktober 1865, sida 2

Jane4, ropade mrs Rogerson, kom med hatt och käpp åt pappa. Jane lydde. Hennes små, oskyldige händer stucko hatten och käppen i fadrers och kände dem skälfva som asplöf. Han tog emot båda och gick utan att säga ett ord Hans hustru kände sig plötsligt slagen af den roll hon hade spelat. Hon skyndade efter sin man, hann snart upp honom och lade sin band på hans arm. Edvard, sade hon mildt, gå inte, om du känner att du inte kan göra det. Vi ha kämpat och sträfvat tillsammans i tolf är och kunna bära vår ruin, om det skulle gå ända derhän! Doktor Rogerson vände sig om och kysste sin hustru, sköt henne derpå ifrån sig utan att säga ett ord och gick vidare. Han gick vidare, såsom mången bättre menniska gjort före honom, för att uppsöka vanära och skam för deras skull som de älska. FJeErRDE KAPITLET. Mrs Gervoise var denna dag mycket illamående. Luften var dof och tung, och non beklagade sig öfver att det var så äppt och instängdt på Carnoosie. Det är en så tung och tryckande lufi, sade hon till Beatrice. Ack hvad jag längar efter ett ombyte. Jag hoppades att ett ådant skulle inträffa då du blef myndig. Min stackars älskling, hviskade Bearice och lutade sig ned till henne, 4du är nte riktigt rask och aftonen är litet qvaf, nen annars är det friskt och luftigt nog på Jarnoosie. Hon sade icke mera, ty mot vanan herade mr Gervoise Comenna med sitt sällkap. Han såg mycket glad och upprymd t, Ich då han hörde sin hustrus suck och lägan, sade han helt vänligt: